Vi är alla unika individer, att kunna vara den vi är och låta olikheter och annorlunda saker märkas. Det handlar det om idag. Att våga vara annorlunda.
Var och en av oss är unik. Vi är formade av gener och uppväxt. Våra erfarenheter har präglat oss. Intresse och kunskap fyller vårt medvetande.
Allt detta har smält samman till en unik och därmed även annorlunda individ. Du. Jag.
Dare to be different!
Våra olikheter berikar. Jag är grym på struktur, du på fotboll. Hon kan tänka brett och känna in rummet medan den mest pratar på. Jag är lång, du är ensam, hon har elva tår och han har hår på sina. Jag gillar minigrisar, du är intresserad av mode, den kan trolla och hon sover dåligt. Jag skrattar högt, du bjuder alltid på god mat, han dansar magiskt, hon lyssnar och den har svårt att ta beslut.
Att sträva efter att vi alla ska vara lika kan inte vara rätt, låt oss vara olika. Våga vara annorlunda.
Genom att vara annorlunda så utvecklas vi. Forskningen går framåt för att de som vill forska kan göra det. Och vi som inte vill det kan göra andra saker som vi mår bra av, och samtidigt så snurrar världen på, av våra gemensamma krafter.
Men om alla vore som jag, suck, det hade varken varit bra eller roligt.
Var dig själv!
Det är en uppmaning som ofta uttrycks. Var dig själv. Men att vara annorlunda och sig själv kan också innebära att en försöker smälta in. Ibland. Att försöka mjuka upp sina kanter eller på annat sätt helt enkelt anpassa formen av sig själv för att passa ändamålet. Det är en del av den person en är och har blivit, allstå är en sig själv fast än anpassar sig. Tänker jag i alla fall.
Jag tänker också att det är i det trygga rummet som en kan vara avslappnad och inte känna att behovet av att förställa sig behövs. Det rummet ska vi vårda ömt. Det är där vi hämtar styrkan, tänker jag. Där vill en vara mest hela tiden. Men i vissa sammanhang behöver en lämna rummet och som Fantomen gå på stadens gator som en vanlig person.
Jag då?
Det är så kul att prata med personer med andra värderingar. Med andra intressen. Nördar. Älskart!
Jag önskar verkligen att mänskligheten inte hängde upp sig på olikheterna, att de inte sågs som något negativt. Det är ju fantastiskt att vi är olika! Om alla kunde se det så skulle det inte finnas mobbing t.ex.
Att vara annorlunda är det normala. Vi kan inte vara samma. Jag uppskattar i alla fall olikheter! Jag tilltalas av personer som är sitt unika jag. Som inte föreställer sig för att smälta in i någon norm vi ändå egentligen inte hör hemma i. Eftersom vi är olika. Var och en av oss.
Däremot förställer jag mig själv i vissa situationer och med vissa personer. Inte lätt, inte alltid rätt, men det är så.
Du då?
Vad är din tolkning av det här citatet? Förställer du dig någon gång? Jag är fullt medveten om att det finns flera vägar att tolka den här reflektionen. Berätta gärna vad som väcks inom dig!
Du får väldigt gärna reflektera om de här citaten i din blogg. Länka till mig i ditt inlägg och meddela mig gärna med en kommentar här hos mig. Har du ingen blogg får du gärna reflektera i en kommentar, det är alltid uppskattat!
Vill du använda min julkalenderlogga till ditt inlägg så kan du ladda hem den här!
Alla inlägg i julkalender kan du hitta i tidsarkivet för december 2023.
36 svar till ”14. Våga vara annorlunda”
8e december stod det i min Herregud och co kalender:
Tetris lär oss att den som försöker passa in försvinner!
Så jag tänker fortsätta att vara mig själv och det är väl en himla tur att vi är olika. Och tur att de flesta människor är goda.
Jag gillar verkligen den liknelsen! Och jo, de flesta är ju goda, bra!
Grym på fotboll har jag inte varit, men vi var första flickor som spelade ishockey på 1960-talet, hade egen tränare och fösta kvinnliga medlemmar i klubben 🙂
Tror att jag varit mig själv, ingen hit att säga ”du” till läraren… då åkte man ut: Tråkiga kläder, då fick man sy något färgglatt själv…. Umgås gärna med människor som är sig själva.
Våra fyra barn är olika.
Vad roligt att du var en av de första flickorna i ishockey! Jag spelade bandy ett tag som ungdom 🙂 Tack för att du delar med dig!
Stolt över att jag var den enda mamman (bara pappor) som spelade ishockey föräldrarmatch mot sönernas lag! 🙂 då var jag drygt 40 år
Klar du är, och det tycker jag du ska vara 🙂
Så sant. Vi alla ska passa in i samma form och gör man inte det så ska genast ”felet” hittas och en diagnos ställas. Vi Är olika, och ska vara olika.
Älskar våra olikheter jag.
Jag har faktiskt riktigt svårt att förställa mig, har alltid haft. Ibland har jag känt mig som knöl på något sätt, när jag inte har kunnat anpassa mig så där rakt av till hur man ”tycker” att man ska vara. Helt bekvämt är det förstås inte att vara sig själv men det enda rätta för sin egen del och också för omgivningens har jag kommit underfund med. Nu triggar du igång mig igen Anna! Få se om jag får till ett eget inlägg om den här saken länkat till dig.
Kram!
Jag vill också vara mig själv. Är det mestadels. Men i vissa situationer uppskattas det inte och då väljer jag att förställa mig för jag inte vill vara utan de situationerna. Ett aktivt val alltså. Men det är sällan bra. Det blir konstlat och fel. Så egentligen borde jag inte göra det. Landar kanske mjukt i det här också var det lider 🙂 Kram!
Reflektionstrådarna är många och jag gör lite annorlunda än jag brukar idag- jag hoppar över! De där trådarna finner in sig både här och där under dagen och andra dagar 🙂
Kram
Härligt! Fint att de trådarna väver in sig hos dig. Kram!
Tänk så tråkigt om alla var lika, hade samma åsikter och samma intressen. Jag försöker nog vara mig själv i de flesta situationer men ibland vet jag att jag följer strömmen, tillsammans med en del personer vi pga barnens släktskap behöver umgås med då och då.
Så var det definitivt inte alltid när jag var yngre och inte lika trygg i mig själv. Då var det lite mer viktigt att passa in även om jag ganska tidigt gick min egen väg.
Jag tänker att det viktigaste är att vi vet vem en är. Ibland ruckar vi på det för att ”pleasa” och om det är ett eget val är det ok. Insiktsfull reflektion, tack!
Jag tycker egentligen inte om uttrycket ”våga vara annorlunda” för det säger att det finns en fastställd norm som det är okej att avvika från. Varför finns en norm och vem sätter gränserna för den? Sedan är det väl så att många människor är ganska så strömlinjeformade och har en förmåga att anpassa sig efter rådande situation, besitter helt enkelt social kompetens. I vårt samhälle är det det normala som är normgivande. Vad som är det normala är tack och lov dynamiskt om man ser på samhället i ett historiskt perspektiv.
Jag tycker bättre om uttrycket ”var dig själv” för den enkla sanningen är att vi är alla olika. Gemensamma drag finns hos oss människor av förklarliga skäl men som individer är vi olika. Vi vuxna har oftast ganska så lätt att förhålla oss på ett sådant sätt som förväntas av oss men alla klarar det inte. Det blir väldigt tydligt i ett klassrum kan jag säga. Just i tonåren är det väldigt vanligt att vilja vara som alla andra, bära samma typ av kläder och så vidare för det är tryggt att smälta in.
Jag har ytterst sällan något behov av att förställa mig utan är trygg med vem jag är och har inga problem med att stå för mina åsikter. Samtidigt så är det viktigt att respektera andra – våga tala vilja lyssna. Ett av mina favorituttryck är ”Vi behöver inte vara lika för att vara jämlika”.
Tack för din reflektion! Jag kan hålla med om det, att annorlunda är normen vi bör leva efter. Och att ordet därmed inte ens skulle behövas. Tyvärr ser det inte ut. Så innan vi är där så tycker jag citatet behövs. Var dig själv tycker jag inte om, för vem ska jag vara om jag inte är mig själv? Det går inte att vara någon annan. För om jag förställer mig är jag fortfarande mig själv. Det är en del av mig som skapar det behovet. Men jag förstår hur du tänker och i grund och botten känns det som att vi tänker lika, men använder olika uttryck. Kan förstå att du i skolan upplevt mycket. Det var ett fantastiskt citat där i slutet, det tycker jag är bättre än båda de andra!
Jag är nog mig själv för det mesta. Men visst händer det ibland att jag bara glider med i sammanhanget. För jag orkar inte vara mig själv med de människorna. Fel, jag vet, men inget som stör mig så värst mycket.
Carin
Precis så 🙂
Det finns många sätt att vara annorlunda på, vissa har svårare att acceptera än andra, vissa accepterar ingen som är annorlunda och vissa accepterar alla oavsett. Många av de som inte accepterar är avundsjuka eller osäkra, många som är annorlunda är självklara mobboffer, många blir starkare men många går under.
Idag vill unga se ut som något påhittat ideal, och ibland ser jag ingen skillnad på blondinerna med lösögonfransar och fillers i läppar och rumpor.
Jag har många gånger ansetts som konstig, för att jag på något sett inte anpassat mej till idealet, samt att jag är ganska rätt fram och ärlig, jag har självklart varit väldig obekväm för vissa, men ingen behöver tvivla på vem jag är samtidigt behöver inte jag heller tvivla på vem de är, och passar det inte så ”hej då”
Kram
Vi är nog ganska lika då Marianne 🙂 Och nu när jag är äldre så orkar jag faktiskt inte lägga energi på att jämka för att få nya vänner t.ex. Om de inte gillar mig som jag är så ”hej då”! Jag är nog obekväm för många. Hade kompisar här i går kväll och mannen sa ”Vi kanske bör gå snart så de kan gå och lägga sig om de vill” (på sitt eget språk som jag inte förstår) Då svarade frun ”Anna säger till om vill vi ska gå, det är jag 100% säker på”. Och jag blev så glad, för så är det!
Då känner hon dej väl, så brukar det vara med bra vänner tycker jag.
En del av mina vänner har börjat med att vara ordentligt osams med mej och hatat mej, på grund av att jag är så rak, men i slutändan har de kommit att bli fina vänner då de förstått att jag inte spelar teater för att vara till lags, utan att de kan lita på att jag är den jag visar upp och inte vänder kappan efter vinden som många gör, och att vi faktiskt kan tycka olika och ändå vara vänner.
Kram
Det är en ny vän, så jag är glad att hon är så lyhörd! Vi obekväma har i alla fall en ärlig relation till våra vänner 🙂 Kram
Jag arbetade under 10 år på en arbetsplats där jag verkligen var avvikande från normen. De flesta övriga anställda var 15-20 år yngre än jag och många kom från en akademisk utbildning, medan jag kom från en ekonomikurs på Komvux, men det funkade ändå. Jag kände aldrig av någon åldersdiskriminering utan tyckte i alla fall själv att jag var en i gänget och jag kände mig uppskattad av både arbetskamrater och företagsledning.
Vad fint Ingrid! Tack för att du delar med dig!
Svårt det där faktiskt. Med åren blir jag nog allt mer mot själv i alla sammanhang. Men jag blir ju också lite annorlunda i varje konstellation jag umgås i. Och hur balansen är, och när den bryts. Alltså om ngn ny tillkommer gruppen, eller om ngn lämnar den.
Tycker jag har lite olika roller i mitt liv, svårt att förklara men så är det nog.
Det är en svår fråga, och en bred fråga. Mycket intressant dock. I min stil är jag min egen iaf, det har jag varit ända sedan jag hittade den i 30-årsåldern. Men i övrigt … jaduuuu … när är jag helt mig själv? Kanske mest med Peter numera. FÖ kan jag nog anpassa mig på gott och på ont. Men åsikter jag har står jag för, för det mesta. Ibland orkar jag inte beroende på sällskap. Färlåt att jag är så luddig i mitt svar.
Kram till dig. Du är grym som kör dessa intressanta och svåra frågor i din kalender. UPPSKATTAR!!
Du är inte luddig! Jag tänker faktiskt det är precis så det är. Att vara sig själv är kanske att ha nyansskillnader i sitt sätt att vara i olika konstellationer. Även om kärnan är den samma så är kanterna runda och kantiga lite beroende på. Jag har svårare att anpassa mig, det brukar inte hålla i längden. Tack och kram!
Som alltid en intressant lucka här hos dig. Att vara sig själv är inte alltid så lätt … eller var inte för mig i alla fall. Inte när jag var yngre och var rädd att inte passa in. Med stigande ålder har det blivit allt lättare och nu har jag kommit till den punkten då jag inte längre oroar mig över vad andra tycker.
Det är fint Anki! Att inte fundera på andras omdömen är starkt, jag känner att jag är där också, åtminstone där relationen inte är såååå viktig.
Med åren kommer en viss trygghet i att just vara sig själv och skippa alla måsten om hur man ”ska” vara. På en klassträff för drygt 10 år sedan träffades vi som gick ut nian tillsammans. På den tiden hörde jag till mellanskiktet i popularitet och var väldigt nöjd med det. På klassträffen kom en i det ”coola” gänget fram till mig och berättade att hon hade varit så avundsjuk på mig eftersom jag verkade så trygg i mig själv. Inget jag hade tänkt på men förmodligen vågade jag redan då vara mig själv till stor del. Tänk att den här tjejen ändå hade lagt märke till det och berättade det när vi alla närmade oss 50 år 😀 Men vad innebär ”normal”? Är det genomsnittet av alla avvikelser som blir det normala? I min familj är vi alla unika och jag har ibland hört mina barn säga att det är just det de vill vara. Det finns högfungerande autism, psykisk ohälsa och även en del drag av autism hos de oss som inte har en diagnos. Underligt nog sa Gunnar idag att han inte ser något autistiskt hos mig, men drag av det har nog alla. Mitt speciella problem skulle jag dock gärna vara av med. Vi, jag och mina barn gillar också nördar 😀 Alla som har ett genuint intresse är intressanta.
Allt det som gör oss i min familj unika är så klart inte av godo men ingen av oss har någon längtan efter att vara som alla andra, vad nu det är. Jag förställer mig ofta inför de som inte vet varför jag inte orkar lyssna på dem och jag vet att mina barn inte alltid orkar förklara sig heller. Men vi alla försöker att vara oss själva så ofta och så mycket vi kan. Det har varit en resa innan allt stod klart men när man vet och har självinsikt är det mycket enklare att vara sig själv. Lite luddigt men jag kan ju inte skriva utlämnande om mina barn. Min nuvarande resa kanske kan ge mig insikter och förmågor att bli den jag egentligen är, den som jag tydligen vägrar släppa fram. Spännande att se och lära känna mig själv igen 😀 Hoppas jag kommer att gilla mig.
Kram
Du är så öppen och du berör djupt med dina reflektioner! Tack! Nej vi kan inte skriva utlämnande, därför blir det lite övergripande, för mig också. Och det behöver inte vara mer detaljerat än så. Jag förstår vad du menar och jag är glad att ni är på en bra plats tillsammans i era relationer med varandra. Vad normal är inte lätt att veta, men det är väl den där normalkurvan kanske? Men hur vi ska stoppas in i den vet jag inte 🙂 Jag tror att så fort en tar för mycket plats så upplevs en som annorlunda. Samma sak åt andra hållet, om en är tyst och gärna iakttar istället för att delta. Ja då upplevs en annorlunda. Jag är övertygad om att jag kommer gilla dig oavsett vad du landar i för insikter hos Gunnar. Kram
Gillar Znogges inlägg med ” vara dig själv” och ”vi behöver inte vara lika för att vara jämlika”.
Jag är dålig på att föreställa mig, men visst anpassar man sig i olika situationer.
Ha en fin kväll!
Jag gillar verkligen hennes sista citat! Anpassningar är jag dålig på.. Tack!
Jag vill se annorlunda som något naturligt. Vi är alla annorlunda på våra egna sätt.
Annorlunda ser jag som ett positivt ord och hoppas alla gör det, fast det är nog lite utopi.
Ha det bra!
Det vill jag också! Tycker också att annorlunda är ett väldigt positivt ord, men nej, jag tror inte alla gör det.
Min dotter och dotterdotter tycker jag är knäpp och säger ibland när vi varit någonstans tillsammans: Måste du vara så extrem??? Själv ser jag mig inte sådan, möjligen rätt öppen och en tokfia som gärna tar kontakt med andra och pratar på. Möjligen har den egenskapen också vuxit när jag blivit äldre, jag bryr mig inte längre vad andra tycker, jag är inte i arbetslivet där jag behöver anpassa mig och läsa av andra. Jag har alltid varit ärlig mot mig själv, jag är inte bäst, snyggast, men jag är ärlig och jag bryr mig om andra. Hur skulle världen se ut om vi alla var varandras spegelbilder? Det udda och annorlunda är det intressanta….
Ja det udda och annorlunda är verkligen det intressanta! Tack för att du delar med dig, det gör mig så glad att du är ärlig mot dig själv!