När oron gnager känns det som att det är något som äter upp en inifrån. Kroppen reagerar rent fysiskt när en är orolig, även om det så klart är olika för oss alla.
När jag googlade om oro så fann jag många symptom som kan uppkomma vid oro: diarre, hjärtklappning, yrsel, svettningar, darrningar, orolig eller ont i magen, tryck över bröstet och sömnsvårigheter. T.ex.
Det gör det tydligt att oro är något som de flesta av oss säkert vill undvika. Att vara orolig för något som vi ändå inte kan kontrollera är verkligen slöseri med tid och kraft. Och kanske vi kan finna stöd i vetskapen om att vi själva kan välja vår reaktion.
Att oroa sej för saker som inte har hänt, är att betala ränta på ett lån man inte tagit!
Mark Levengood
Mark har sagt mycket bra tycker jag. Lyssnade till hans sommarprat i somras samtidigt som jag skördade tomater, det ska jag nog lyssna på igen faktiskt. Vet jag gillade det!
Worrying is carrying tomorrow’s load with today’s strength—carrying two days at once. It is moving into tomorrow ahead of time. Worrying doesn’t empty tomorrow of its sorrows; it empties today of its strengths.
Corrie ten Boom
För den som har en tendens att bli orolig så känns det kanske svårt att läsa det här. För ”det är ju lätt att säga”. Och jo, så är det ju. Det finns ju oro och så finns det ångest. Känslan och reaktionen är likvärdiga men ångesten tar mer plats. Så tolkar jag i alla fall nedan definition.
Skillnaden mellan oro och ångest
Oro och rädsla är en naturlig del av livet. Det signalerar för oss att något är farligt så att vi kan undvika det eller förbereda oss på att klara av det.
Ångest är när du känner oro och rädsla fast det inte finns någon fara. Känslorna av oro och rädsla tar över livet så att du inte kan göra vanliga saker längre och du blir begränsad i din vardag.
källa bup.se
Jag då?
Finns det någon förälder som inte varit orolig för sitt barn? Visst har jag varit orolig en hel del. Särskilt i deras tonår. Men jag lärde mig ju ganska snabbt att det inte var någon idé att vara orolig när de var ute på kvällarna i alla fall, de var kloka och kom alltid hem helskinnade.
Jag kan vara orolig för någon närståendes hälsa, både mentala och fysiska hälsa. Oftast inget jag kan påverka och därmed något jag försöker skjuta ifrån mig. Erbjuder mig att vara ett stöd att luta sig emot istället, lyssnar. När det är någon i min fysiska närhet har jag erbjudit mig att avlasta i vardagen, laga mat, städa etc för att ge personen lättnad.
Kan också vara orolig för att besöka läkare eller tandläkare, men det är knappt kännbart idag. Annars är det inte mycket oro som stökar omkring hos mig faktiskt.
Ångest har jag haft vid ett par tillfällen. Det har varit efter att något hänt, så inte ångest inför att något ska ske. T.ex. så kan jag berätta om ett tillfälle när jag druckit för mycket alkohol på en julfest så när jag skulle gå hem så vågade jag inte gå över järnvägen. För jag visste inte om det kom ett tåg eller inte. Roger kom och hämtade mig. Dagen efter sköljde ångesten över mig. Tänk om jag inte hade fått insikten att jag var för full för att korsa spåret. Tänk om jag gått över och tåget kommit. Det var en obevakad övergång.
Den ångesten höll i sig och jag drack inte alkohol på länge. Numera dricker jag bara vin och likörer. Kan ta en gin och tonic en sommarkväll här hemma. Men aldrig att jag dricker sprit borta, då håller jag mig till vin eller vatten.
Du då?
Känner du oro eller ångest? Vet du vad du reagerar på? Vad sätter Marks citat igång hos dig? Reflektera gärna i en kommentar!
Du får väldigt gärna reflektera om de här citaten i din blogg. Länka till mig i ditt inlägg och meddela mig gärna med en kommentar här hos mig. Har du ingen blogg får du gärna reflektera i en kommentar, det är alltid uppskattat!
Vill du använda min julkalenderlogga till ditt inlägg så kan du ladda hem den här!
Alla inlägg i julkalender kan du hitta i tidsarkivet för december 2023.
24 svar till ”20. Oro”
Nu har jag läst ditt läkarbesökinlägg innan det här och så kommer jag till oron. Det är antagligen oundvikligt att inte känna oro nu och då. Det hör nog till skulle jag tro och i all synnerhet när det handlar om hälsan och om de nära och kära. Citatet är jättefint, för vi har ju en tendens att oroa oss i onödan många gånger, att lägga morgondagens moln framför dagens sol.
Mycket tänkvärt i ditt inlägg även idag. Reflektioner finns men får nog komma efter jul..
Oron att inte hinna med allt gör sig påmind, haha..allt, ja, vem har sagt att man måste hinna med allt? Julstress, ja, lite lite. men julen kommer och julen går.
Tack för fin lucköppning idag igen.
Karinkram!
Tack för din reflektion mitt i julstressen 🙂 Kram
Oro jag jag nog känna. Ångest, hur den nu känns, har jag aldrig haft.
En liten oro som jag haft de senaste dagarna skrev jag om idag innan jag såg ditt ”tema” här. Därför ingen länk. 🙂
Vilket sammanträffande, kikade in hos dig imorse så 🙂
Han är väl ändå klok, den fine Mark Levengood!
Visst känner jag oro ibland, t ex den gången de hittade suspekta saker på en mammografi, men försöker ändå tänka ungefär som Mark, likaså när det gällt barnen och deras mående. Ångest har jag tack och lov inte drabbats av men sett en hel del på nära håll.
Tror det är bra att försöka tänka så som Mark säger. När det går i alla fall. Vilket så klart inte är alla gånger.
Oroar mig inte förrän det hänt… för då får man oroa sig två gånger.
Men klar när det händer saker i familjen… oroar mig inte.
Det är ju bra att du inte oroar dig två gånger!
Jag är övertygad om att alla människor känner oro inför olika saker för det är helt naturligt att göra så. Däremot så reagerar jag på när människor alltför lättvindigt använder ordet ångest. Man har ångest för det och det. Ja, i vissa fall stämmer det säkert men långtifrån i alla. Ångest är något helt annat och jag är övertygad om att man måste ha känt det själv för att förstå vilken otroligt stark känsla det är.
Jag läste någonstans att 99% av det som vi oroar oss för inträffar aldrig så båda citaten är mitt i prick. Orden kan alla i teorin ta till sig men det hjälper inte för rädslor är den sortens känslor som är väldigt svåra att hantera och dessutom oftast är ologiska.
”Det finns ingen mening med att fälla upp paraplyet förrän det regnar” är ett annat citat på samma ämne.
Ja så tänker jag med. Tack för din reflektion! Fint citat, tack för det!
Oro är väl något som hör livet till. Sen kan man ju vara olika benägen för att oroa sig. Jag oroar mig väldigt lätt. Jag är en så kallad högkänslig person, HSP, och mina känslor tar över förnuftet ibland. Men nu på äldre dar har jag lärt mig att leva med det på ett bättre sätt. Det var som ett ljus gick upp för mig, när jag förstod att ”aha, man kan vara högkänslig”. Det stämde så på pricken in på mig när jag läste om det. Fick förklaringar på allt som jag funderat på. Bara det gjorde ju att det kändes som en lättnad.
Vad skönt att du fått förklaringen med HSP. Läste lite om det när vi pratade om ett annat citat under julkalendern.
Mark Levengoods citat är mycket bra och även det andra är bra. Visst har jag känt oro. Visst vaknade jag ibland vid 3-tiden när jag jobbade och funderade på något och då, i den tidiga timmen, kunde alltid ”det värsta” hända. Ofta somnade jag sedan om och vaknade i vanlig tid och då var oron som bortblåst.
Riktig ångest kan jag faktiskt inte på rak arm minnas att jag känt.
Det är häftigt hur oro kan försvinna i dagsljus men ta över när mörkret är tätt.
Dessa fantastiska citat.
De bästa citat med kloka insikter hjälper inte alltid. Själv har jag levd panikångesten in på skinnet.
I dag är oro en del av min ro, jisses det där lät ju förmätet och skrytigt, men så är det.
När jag var som sämst, men ändå överlevde, så infann sig förnuftet och jag visste att det går över och jag dör inte. Bara jag andas och står ut. Så det gjorde jag.
Mark Levengood klokskaparen sa också något som hans mor sa: Carpe diadem, då hon satte på sig diademet 🙂
Hon sa också:
Saliga äro de korkade ty de skola flyta upp då floden kommer. Eller om det var hans mormor- härlig udda släkt som berikar hur som.
Tack igen för din text som jag alltid läser och de bilderna du har gillar jag skarp! Så är jag väl en symboliker.
Ljus kram utan oro till dig!
Visst är citaten ibland träffande ibland inte. Ibland kan vi ta dem till oss ibland är de rent av provocerande 🙂 Älskar citatet om de korkade. Tack!! Kram
Orolig för sina barn när de var i tonåren det har jag varit.
Sedan som Anita skrev att man kunde vakna tidigt för att oroa sig om något på jobbet. Om man skulle hinna allt osv.
När jag var strax över tonåren eller omkring 20-strecket. Om jag oroade mig eller var nervös för något då, så kunde min munherpes sätta igång. Fick inte en blåsa utan massor. Inget som besvärar mig idag om jag skulle känna oro. Men det är ytters sällan nu för tiden.
Kram Carin
Ja herpes kan komma ibland, har inte kopplat det till oro, men det ska jag vara lyhörd för nästa gång. Jag får bara en blåsa dock. Kram
Jag försöker tänka på Marks ord, det funkade bra en period, men nu är det svårare.
Oro påverkar mej mycket emellanåt och när symptomen för oro kommer spär det på oron eftersom jag då undrar om det är någon sjukdom eller om det ”bara” är oro. Panikångestattacker får jag mer eller mindre ofta, men däremellan har jag ingen ångest förstår jag när jag läser på om skillnaden.
kram
Det är ju inte alltid det går att slå ifrån sig oron. Och jag förstår din tar över just nu *kramar om* Panikångest har jag inte haft, så det vet jag inte hur det är.
Det här är en frågeställning som är lite klurig för min del. Ångest vet jag inte när jag kände senast. Oro finns säkert hos mig men hamnar bara som stress i magen. Som så många andra känslor. Jag var den enda i min närmaste omgivning som inte var orolig inför min transplantation. Jag skulle ju bli bra 😀 Men mina barn och mina systrar nämnde ibland vad som skulle kunna hända. Det slog jag bara ifrån mig. Inte ens när det värsta en mamma kan tänka sig nästan skedde kände jag ångest eller oro. En kort stund fick min lillasyster ta hand om mig men sedan var jag saklig och lösningsfokuserad igen. Försäkringskassan ökar på stressen i magen bara jag tänker på dem men jag vet ärligt talat inte vad jag känner. Kanske ilska eller så är jag väldigt ledsen. Bitter och kränkt också kanske och troligtvis ångest. Men jag vet inte och jag måste erkänna att det är ganska skönt. Om jag inte blev påverkad fysiskt av att hjärnan blockerar känslor så skulle jag vara ganska nöjd…tror jag. Återigen undrar jag hur det blir om jag kan få fram alla känslor. Troligtvis och förhoppningsvis blir det bra.
I ditt fall blev ju ångesten något bra. Den fick dig att inse risken med att gå över järnvägsspåret och att det kanske inte är så bra att dricka sig berusad när man är borta. Roger kom som räddaren i nöden och var din trygghet…som så ofta 😀
Självklart kände jag många känslor som yngre men även de är svåra att plocka fram och minnas. Förutom en hundattack som fick mig att reagera starkt när jag berättade om den för Gunnar. Han blev nästan rädd 😀 Där var det absolut rädsla, ångest, oro och massor av ilska. Så de finns där inom mig.
Ännu ett spännande och intressant ämne. Jag kommer att sakna dem när de slutar komma.
Kram
Visst ledde min ångest till något bra och en enorm trygghet att kunna ringa Roger! Tack för att du är med och reflekterar här Ingrid. När jag ramlar över något bra citat så gör jag säkert en reflektion kring det. Nu känns det som om jag liksom har ett flow 🙂 Kram
Jo, jag är specialist på oro. Oroar mig nästan alltid för ngt. Det kan vara min mammas hälsa, min mosters hälsa, min systers hosta, min dotter eller ngt helt annat. Listan kan göras lång.
När Karolina bodde hemma, och hade börjat vara ute på helgkvällarna när hon gick i gymnasiet, kunde jag inte sova förrän hon kom hem. Hörde jag utryckningsfordon då hon var ute nattetid blev jag orolig. Samma sak ibland dagtid, var hon i skolan och jag hörde en massa utryckningsfordon tänkte jag genast, skolskjutning. Genom hela hennes skol och uni-tid var jag orolig för sånt. PUST.
Men det lustiga är att när ens barn inte längre finns nära en, alltså inte längre bor hemma, så släpper ofta oron. Det går inte att oroa sig för ett barn som inte bor hemma. Det var samma när min K gick på uni i North Carolina, under de fyra åren orkade jag inte oroa mig för om hon kommit hem till sitt studenthem, eller inte. MEN så fort hon kom/kommer hit hem till oss kom/kommer oron tillbaka som ett brev på posten. Det kommer att bli samma sak nu. När hon är ute och hälsar på vänner i jul kommer jag inte att kunna slappna av förrän hon är hemma igen. Jag har sagt till henne att det är bättre att hon sover över hos kompisen än åker hem mitt i natten.
Numera bor hon ju i LA. Hon är för långt bort för daglig oro. Jag släpper det. Men nu när hon är i Reston igen över jul känner jag redan nu hur oron poppar upp när jag hör att hon ska träffa vänner ute vissa kvällar. SUCK igen.
Jag kan oroa mig inför läkarbesök, inför provsvar, inför allt sånt. Dessutom är jag specialist på att övertänka, så det kan vi också lägga till i orosfacket, haha.
Kramar till dig!
Känner igen det där med tonåringarna. Extra jobbigt hos er med skolskjutningarna, otäckt! Känns som citat kanske passar extra bra för dig 🙂 Kram!