Ja så sa en gammal arbetskamrat, vi kan kalla honom Nisse, till mig som jag talade med i veckan. Att alla har skit och mörker i sin familj, vare sig en väljer att prata om det eller inte, sa han.
När jag ringde hade han dagen innan haft årets värsta dag. Hans son hade tagit livet av sig den dagen för 12 år sedan. Han var så klart inte på topp när jag pratade med honom.
Men fast det var mer än 20 år sedan vi talades vid så pratade han om det med mig. Han sa att det är så viktigt att prata om det mörka. Visa och inse att en inte är ensam. Alla har skit och ett mörker i sin familj. Även om svaret på frågan ”Hur är det?” nästan alltid är ”Bra!” Det kom upp när jag svarade ”Vi har det löjligt bra” på frågan om hur vi har det.
Jag håller med om att det är viktigt att prata om både det mörka och det ljusa i livet. För livet har båda sidorna och alla färgerna. Sen väljer en så klart vem en pratar med.
Men för Nisse var det viktigt att prata om det ofta, och det behöver absolut inte vara med någon som stod honom nära. Han pratar om det med de flesta förstod jag det som. Nisse berättade att varje gång han berättar om sin familjs mörker, så får han även höra om den andra personens mörker. Vad den kämpar med och vad som är skit i dens familj. Personen han talar med känner en samhörighet och trygghet, den känner att den inte är ensam bärande på tungt mörker. När Nisse öppnar dörren till sitt mörka och till sitt hjärta så förändrar han samtalet. Ger det innebörd och ett ljus i mörkret.
Om jag genom att prata om det mycket kan hjälpa en enda person så är det värt det.
Det finns så mycket mental ohälsa, sa han. Ohälsa vi inte pratar om. Sånt som kanske inte riktigt accepteras eller kanske främst inte begrips, för vi har så dålig kunskap om det. Men genom att prata om det så hjälps vi åt att lära varandra. Att utvecklas tillsammans. Och att sprida kunskapen.
Och jag misstänker att han möter många rynkade näsor och folk som ryggar för att han är så öppenhjärtlig. Jag blir glad. Inte över mörkret, men över hans vilja att prata. Över hans ambition att göra skillnad. Att han pratade med mig.
There are things we don´t want to happen but have to accept, things we don´t want to know but have to learn, people we can´t live without but have to let go.
Nancy Stephan
Jag vill gärna prata. Om allt. Jag mår bäst i relationer där både det mörka och ljusa får plats. För ja, Nisse har helt rätt. Mörkret finns i min familj också.
Och även om jag svarade att Vi har det löjligt bra, så är det inte hela sanningen.
42 svar till ”Alla har ett mörker”
Mörker, jag lever i ett mörker nu. Min man gick bort för knappt 4 månader sen, hade precis fyllt 60 år. Vi hade varit ute en vecka med husbilen, städat den och så från en minut till en annan så fanns han inte mer. Det var vår 40-årsdag. Nu kämpar jag och våra två döttrar varje dag med mörkret. Frågan ”hur är det” är fruktansvärd jobbig, ska man vara ärlig eller ska man hålla skenet uppe?
Nu är det jag och mina två kattungar som håller varann sällskap. Jag läser din blogg varje dag och tycker du skriver så bra och ärligt. Jag önskar dig en fin söndag och LEV! Njut av varje stund ni har! Kramar från mig
Åh jag beklagar din förlust Liselott! Smärtan och mörkret. Den delen av livet är tuff. Det är inte lätt att svara på fårgan hur det är, tror inte det finns ett facit heller. Det är dagsform också känner jag. Ibland kommer smärtan ut, ibland inte. Fint du har kattungar hos dig, kan tänka mig vilken tröst de kan ge. Blir glad att du tycker min blogg kan ge dig något även i denna svåra stund. Kram!
Han har så rätt din vän, nog är det så att vi alla har ett mörker, hur idyllisk tillvaron än kan verka är man betraktar den utifrån. Det räcker att titta på min uppväxt och familj och likadant var det med Åkes. Vi har upplevt både alkoholism och annan psykisk ohälsa. Inte hjälpte det med god ekonomi eller framgångsrika karriärer, mörkret fanns även där.
Ha en skön söndag!
/Ingrid
Visst har han rätt. God ekonomi och framgångsrika karriärer hjälper verkligen inte. Smärtan och mörkret finns. Detsamma, här blir det en innedag!
att förlora sitt barn på det sätt måste vara det hemskaste, att förlora sitt barn på vilket sätt som helst, går knappt att tänka
Tack för att du bidrar till pratet.
Tack Anna och ”Nisse”.
💕
🙏
Jag tror att Nisse har väldigt rätt och att det i många familjer finns ett inslag av mörker. En del pratar om det, andra inte. Själv tycker jag det är starkt att göra svåra saker talbara och att våga lyfta dem. Att förlora ett barn och ett barn som valde att ta sitt liv är oerhört tungt. Av ren slentrian svarar vi oftast ”att det är bra”. Kanske för att det är enklast så för man vet aldrig vilken reaktion ett ärligt svar ger. ”Våga tala och vilja lyssna” brukar vara en god kombination även när det är svåra ämnen.
Tack för att du delar med dig av dina tankar i detta svåra!
Jag tror alla familjer och alla människor har ett mörker inom sig, eller kanske kan man kalla det mörka skuggor. Att förlora en anhörig är alltid tufft, är det någon som dessutom har hela livet framför sig är det förstås ännu värre. Jag lyssnar mer än gärna på den som vill öppna sitt hjärta och tala om mörkret, jag har heller inga problem att själv öppna upp, men samtidigt vill jag inte älta saker som inget går att göra åt. Jag tycker det är farligt för sinnesron om man inte kan sätta punkt och gå vidare. Minnena lever förstås kvar ändå.
Tack för att du delar med dig av dina tankar i detta svåra!
Alla upplever nog mörker i sitt liv ibland och då tycker jag att det är viktigt att prata om det – om man orkar och vill!
Vi fick ett oväntat besök i fredags då en dam vi pratat ytligt med ofta när hon gått förbi på sin dagliga promenad ringde på dörren.
Rolle som är den som senaste åren pratat oftast med henne har många gånger sagt till henne att ringa på, men hon har inte vågat!?
Nu tog hon mod till sig och vi fick ett par trevliga timmar. Vi pratade om ”allt” och naturligtvis om dom sjukdomar som drabbat oss. Hon hade haft kol, men vid en enklare operation så visade det sig att hon INTE hade kol, så hon var överlycklig. Så när hon gick hade först hennes sjukdom deppat oss lite och sen hennes friskförklaring piggat upp oss väldeligt…
KRAM-Susie
Vilket fint besök och vad fint att ni blev uppiggade! Kram
Nog har de flesta människor ett mörker någonstans omkring sig. Själv har jag ju haft en dotter som kämpat med psykisk ohälsa sedan tonåren och inte har det varit lätt att stå vid sidan om. Nu efter 40 fyllda har hon äntligen ett arbete som dessutom känns meningsfullt och hon har lärt sig möta dalarna som kommer ibland. Tänk så många gånger hon önskat sig en sjukdom som syns på utsidan istället för detta som många inte har förståelse för. Som anhörig tror jag också det är viktigt att prata och tänk vilka underbara vänner och arbetskamrater jag haft när det var som jobbigast.
Tack för att du delar med dig! Kram
Så rätt och så viktigt att vi vågar prata om det mörker vi har inom oss eller inom familjen. Bara genom att skriva om ämnet har du fått många att öppna sig lite och som du vet har jag också en del att dela. Jag hamnade nästan i samma situation som ”Nisse” för ca 5 år sedan men tack och lov slutade det bättre. Men det är först nu det senaste året som läget har blivit lite stabilare. En av orsakerna till att jag är som jag är. Jag har med min dotters tillåtelse skrivit om det i bloggen (ett år efteråt) men oftast vill jag inte lämna ut andras berättelser utan väljer att bara vara öppen om mitt eget mående. Tack för att du lyfter det här väldigt viktiga ämnet. Vi borde verkligen prata mer om psykisk ohälsa och även annat mörker där bl a sorg ingår.
Tack för att du delar med dig av dina erfarenheter i detta svåra!
Många har ju ett mörker inom sig som man borde öppna upp kan jag tänka.
Psykisk ohälsa och sorg, inget många vill prata om tyvärr även om det vore det bästa ibland.
Tillönskar dig en fin kväll nu.
Tack för dina tankar, och tack detsamma!
Så sant och det verkar som om ohälsan blivit värre senaste åren. Eller så känns det bara så för att fler vågar berätta om den?
Visst svarar man oftast att allt är bra – beror ju lite på vem som ställer frågan, men för det mesta blir ju svaret så, även om verkligheten är en annan. Nu önskar jag dig en fin kväll och bra att du lyfter ämnet – det kan få oss att tänka till på hur vi svarar nästa gång vi får frågan. Kram
Tack för din kommentar! Kram
Att mista sitt barn måste vara det svåraste som kan ske, hur ska en någonsin komma över en sån sak?! En förälder ska inte behöva överleva sitt barn!
Jag brukar kalla det mörka för ryggsäck, och visst har alla sin mer eller mindre tunga ryggsäck att släpa på.
För mej är det som terapi och det kan även vara en tröst att få prata om mörkret till en som kan lyssna utan att avbryta för att komma med universallösningar på hur en ska hantera det. Samtidigt vill jag att mina nära vänner ska kunna prata med mej om sitt mörker, att de ska känna det förtroendet för mej, men jag vet att vissa gömmer det inom sej..
Jag läste ditt inlägg på förmiddagen men behövde hela dagen på mej att tänka igenom det och jag vet inte om jag uttrycker mej på rätt sätt, men hoppas du förstår vad jag menar.
Ha en fin kväll,
kram
Jag brukar också använda ordet ryggsäck. Jag förstår vad du menar, tack för att du delar med dig. Kram
Verkligen ett ämne som måste lyftas och prata mer om.
Och visst är det så att något mörker har vi någon gång gått igenom i våra liv.
Carin
Tack!
fyfan för att förlora någon till psykisk ohälsa. Den får inte vinna. Bra att Nisse pratar, bra att du pratar! Det finns mörker och det finns ljuskällor vi knappt vet existerar om mörkret bara är inom oss hela tiden…
Tack för dina ord om detta svåra.
Tror också att i de flesta familjer finns något mörkt ryggsäck, eller vad man nu vill kalla det. Det är väl också så att när man ställer frågan Hur mår du? Ska tänka sig att svaret inte behöver bli, tack bra. Har man tiden att lyssna då? Är man beredd på att finnas där som lyssnare. Det är väl just det, beroende på vem som frågar, som det är lättast att ge ett enkelt svar, som tack bra. Somliga är bra lyssnare, andra sämre eller bara rädda.
Visst är det skönt att ha fina vänner runt sig, som man kan ventilera allt med.
Trevlig kväll
Tack för dina reflektioner i detta svåra ämne. Detsamma!
Nisse har så rätt. Jag önskar att jag kunde vara lika öppen som han och prata om det, men jag tenderar att bearbeta det genom att gråta i ensamhet, och i enstaka fall skriva av mig. För mig är det största mörkret dom marsvin som med åren fått avlivas, eller dött av ålderdom. För varje blir det som ett hål i hjärtat som aldrig vill läka helt.
Min mosters man dog i cancer, och hennes ena son begick självmord. Så hon bär onekligen ett mörker inom sig. Men med nära kontakt med sina syskon, övriga söner och barnbarn verkar hon ändå leva ett bra liv. Och det är väl det det handlar om, hitta alla dom där ljusglimtarna som trycker tillbaka mörkret så att vi kan leva vidare och överlag se ljust på tillvaron.
Det är så jobbigt att förlora dina djur, jag förstår din smärta! Tack för att du delar med dig.
Ja, livet är verkligen inte en dans på rosor, visst är det så att vi alla bär på våra ryggsäckar. Fortfarande är det så tabu att prata om psykisk ohälsa, suck!
Ha det gott!
Nej det är det inte. Det gäller att hitta det som gör en glad. Detsamma!
Vi har troligen alla ett mörker inom oss. En del bekajar problemen och andra inte. Och visst kan det vara jobbigt att tala om, beroende del på hur en blivit bemött i situationen tidigare och dels beroende på vilken ”grad” av tillit jag känner hos mottagaren.
Det är lång bit kvar att prata om psykisk ohälsa, men jag tycker ändå det tagits ganska stora steg i rätt riktning. Kanske för att det det finns några ”Nisse” som delar med sej på tex instagam och där få läsaren att själva våga tala lite högre om problemen.
Att förlora ett barn är fruktansvärt. Jag har har förlorat min systerdotter i cancer 33 år ung. Min syster gick fullkomligen i tusen bitar. Att genom döden förlora någon, är så oåterkalleligt. Att förlora någon på annat sätt är också fruktansvärt, men där kanske det ändå kan finnas en strimma av hopp. <3
Kram
Tack vännen för att du är med och pratar om detta svåra ämne. <3 Kram
Visst är det så. Alla har både ljus och mörker. Det är väl en ”grej” i vår kultur att man ska hålla fasaden uppe och inte prata om det som är mörkt och svårt.
Önskar dig en fin tisdag!
Så är det säkert. Jag gillar inte fasader 🙂 Detsamma!
Jag kan bara hålla med din gamla arbetskamrat. Jag hade själv en arbetskamrat som för många år sedan sa att alla har sitt kors att bära. Trots min unga ålder gav de mindre muntra orden mig tröst, för då fick jag en bekräftelse på att jag inte var ensam om att uppleva svårigheter. Mörkret fanns mycket påtagligt i min familj under min uppväxt, och fortsatte att göra mig sällskap en bra bit in i mitt vuxna liv. Det hälsar fortfarande på mig ibland. Smärtsamma upplevelser i det förflutna – hur svåra de än har varit – vill jag helst lämna där. Jag vill inte älta eftersom det kan bidra till att jag stannar kvar mentalt i det förflutna. Jag har istället gjort ett aktivt val att fokusera på tacksamhet för vad som är bra i nuet. Men jag lyssnar gärna när någon vill prata om sitt mörker, och jag pratar om jag känner för det om mitt eget mörker med de som står mig närmast.
Vad fint du fick höra de där orden när du var yngre. Att lämna saker i det förflutna tror jag också på, även om det inte alltid går att mota bort. Blir glad att höra att du gärna lyssnar.
Vilket fint och viktigt inlägg!
Jag kämpar med mitt mörker dagligen p g a förlusten av fyra nära och kära på mindre än sex månader i våras. Att prata är så viktigt och jag bloggar ju också en del om det.
Citatet av Nancy Stephan är helt underbart, tack för det!
Alla har sitt mörker, inte alla kan erkänna och acceptera det, men att lära sig leva med det underlättar mycket.
Kram
Tack! Tycker det citatet säger så mycket viktigt. Bra att bli påmind ibland. Förstår du kämpar på med din sorg. Kram