Assi är INTE borta

Midsommarhelgen har hos oss varit väldigt ledsam. Assi försvann på midsommarnatten och jag har sörjt honom hela helgen.

Jag tycker vi har åkt på den ena smällen efter den andra det här året, men att sakna en familjemedlem är så klart det värsta. Och ända till i morse så trodde jag han var borta, men så dök han upp till frukosten nu! Men jag låter inlägget vara kvar, känslorna jag kände vill jag behålla. Men Assi är alltså hemma igen!

Sista dagen tillsammans?

På midsommarafton så kelade vi väldigt mycket Assi och jag, han höll sig intill mig mest hela tiden. Verkade inte må dåligt på något sätt, han var bara väldigt sällskapssjuk och då gav jag honom vad han sökte, jag är ju inte svårövertalad. Han låg i mitt knä när jag satt still, jag lyfte upp honom när jag klippte vissna blommor, klappade honom när han låg i skuggan under min solstol vid poolen.. ja varje gång han sökte kontakt fick han den. Så brukar det inte vara, för då får jag inget gjort.

När vi gick in på kvällen låg både Assi och Sombri i planteringarna framför huset och halvsov. Som vanligt.

Letade och ropade

När det var dags för frukost på midsommardagen så kom inte Assi. Han missar aldrig frukosten, han brukar sitta på balkongen och vänta långt innan Sombri dyker upp och ofta nån timme innan det är dags att äta. Men vid frukostdags var det bara Sombri som var där, hon åt den smarriga mjukmaten som vanligt. Jag ropade, klinkade på porslinet, skakade torrmatsburken, prasslade med godispåsen.. nej, ingen Assi kom. Efter en timme gjorde jag samma sak. Gick även ut på vägen och ropade, då kom Sombri från en intilliggande åker, men inte Assi.

Hela förmiddagen gick Sombri och gnällde. Luktade överallt och sprang ut på åkrarna och tillbaka igen. Jag kanske inbillade mig, men det verkade som om hon letade efter Assi hon också. Framåt 11-tiden så började det bli för varmt för henne och hon var väldigt sömning, så hon gick och la sig på balkongen. I Assis korg.

Hon låg i mitt knä också, inte så sammanhängande sömn på midsommardagen för henne.

Semlan fått ny kull

Vi fortsatte att hålla utkik med både ögon och öron, involverade även grannarna. Plötsligt så ser jag en smal gul katt korsa vår äng, jag springer dit och ropar ”Assi”, men det var inte Assi. Det var Semlan, tror jag i alla fall. Hon hade en kull bebisar där på andra sidan muren, de måste vara väldigt nyfödda för jag såg henne på morgonen – väldigt höggravid. Kanske de föddes där på natten mellan midsommarafton och midsommardagen, samtidigt som Assi försvann, När vi försökte se ungarna och försöka avgöra om att det var Semlan, så fräste hon, så vi struntade i det och lämnade henne ifred.

Assi såg vi inte skymten av i alla fall, för lätet vi hörde var inte en ynklig Assi, utan hungriga kattungar.

Vad hände Assi?

Att spekulera i vad som har hänt Assi gör så klart ont. Och vi kommer inte få några svar, vi kommer aldrig få veta.

Jag vet att katter kan försvinna och sedan komma tillbaka någon dag, två eller tre senare, rent av månader senare. Såklart hoppades vi att Assi bara varit extra nyfiken eller kanske följt efter en ny kompis. Men det känns så utanför hans karaktär att vara borta längre än ett par timmar. Sombri skulle nog kunna göra något sådant, men inte Assi, så jag är ganska övertygad om att han inte har vandrat iväg på en lång utforskarrunda.

Jag vet också att katter drar sig undan när de inte mår bra. Men inte Assi. Han kommer till dörren och gnäller när han fått något i ögat till exempel. Han pockar på uppmärksamhet mest hela tiden. OM han skulle må dåligt och vilja vara för sig själv så skulle han lagt sig i sin korg på balkongen.

Eftersom våra katter varit vilda så är de ganska lättskrämda. Om en bil kommer in på vår tomt så springer de och gömmer sig. Men den senaste veckan har Assi inte varit lika rädd, han har varit uppmärksam och beredd, men trygg. Jag tänkte det var positivt, lugnare för honom. Fast nu inser jag ju att det är bättre de är rädda för sånt som kan skada dem.

Han håller sig normalt ganska nära huset. Är vi ute i trädgården kommer han i princip alltid och lägger sig intill oss och vilar, där han kan hålla oss under uppsikt. Våra katter är ju kastrerade och det brukar minska strövandet. Jag hoppades där på midsommardagen ändå att han kommit lite för långt bort, somnat och att när han vaknade tyckte det var för varmt att gå hem. Så hoppet föll snabbt när han inte kom på kvällen heller när det var svalare.

Kan inte hoppas

När han inte var på balkongen när det var dags för frukost dag 2 (igår) heller så försvann den sista gnuttan hopp.

Det sägs att hoppet är det sista som dör. Och visst hoppas jag innerst inne att jag har fel om honom, att han har egenskaper och karaktärer som vi inte sett tidigare. Men jag kan inte gå och hoppas. Då stannar mitt liv upp, jag skulle vara paralyserad och bara vänta på att han ska dyka upp. Jag blir hellre väldigt glad, tacksam och överraskad om han mot förmodan skulle komma hem igen.

På eftermiddagen på midsommardagen dök det upp en gul undulat, den var flera gånger på väg att flyga in på balkongen, när jag och Sombri var där, men den landade till slut nedanför. På en plats där Assi hängt en hel del. Ännu en familj som saknar sin familjemedlem? Eller så kanske inte katter blir änglar, utan undulater?

Många tårar faller för Assi och vi ägnar Sombri extra mycket tid, för så klart så påverkas hon av att nu vara ensam. Exakt hur det kommer visa sig får vi se, men hon är väldigt självständig så vi tror det ska gå bra när hon vant sig vid sin nya situation. Det finns ju många andra katter i området så hon behöver inte vara utan sällskap på natten när hon är som mest aktiv.

Men ett sista rop: Assi, kom hem, du har nu varit borta i mer än 48 timmar och missat två frukostar, två middagar, två snacks, många kelstunder med oss och en massa rolig lek med syrran. Vi saknar dig enormt!

Det sista ropet funkade – han är alltså hemma igen och jag ska gosa med honom hela dagen!