Bokcitat #2, om sociala medier och vänskap

Dagens citat kommer från boken ”Där barnen är kungar” av Delphine de Vigan. Allt blandat med mina reflektioner kring sociala medier och vänskap.

Boken är fantastisk och samtidigt otäck. Hur långt är vi beredda att gå, vad och vilka kan vi offra? Hur påverkas vi av sociala medier? När jag läste den så fastnade jag många gånger.

Det jag hämtat ur boken är så träffande. Jag känner så väl igen mig. Jag vet hur det är att vara mitt i det sociala medier hjulet, jag har använt sociala medier mycket och jag var också en early adopter i början. Sociala medier kan absolut vara fantastiskt och kraftfullt! Men det finns baksidor. Till exempel när det gäller djupare vänskap.

Jag märkte hur sociala medier påverkade mig negativt och hoppade av. Vilket jag är glad för. Men.

Clara har sedan en tid tillbaka haft känslan av att leva isolerad från världen, i någon avkrok, i utkanten av alla medier som påstås vara sociala, som är bräddfulla av spelad kärlek och äkta hat, i utkanten av en illusion som är proppfull av selfies och korta meningar, i utkanten av allt som rör sig med ljudets hastighet.

Hon är en kvinna som hamnat på efterkälken.

Exakt så där känner jag. Jag lärde känna så många fina personer genom t.ex. Twitter för många år sedan och har tack vare Instagram också hittat fina vänner. Men idag är jag som inte har sociala medier faktiskt exkluderad. Jag saknar direktkontakterna. Det där SMSet som visar att min vän tänkt på mig.

När hon tänker efter är hon inte särskilt intresserad av ett liv som går ut på att sitta böjd över en skärm och kommunicera med en artificiell intelligens, ett liv där man bara ombeds lyfta blicken för att ansiktsigenkänningen ska fungera. Hon vill inte vara som alla andra som sjunker ner i soffan, med mobilen i handen och försöker stilla sin längtan efter riktiga känslor genom att på skärmen följa dagens drama, attentat eller hjälte, som sedan glöms bort redan nästa dag.

Världen har sprungit ifrån henne, glidit henne ur händerna. Världen är vansinnig, men hon kan inte göra något åt det.

Ja, så. Visst sitter jag böjd över dataskärmen när jag bloggar och redigerar bilder. Det är platsen och verktyget för mina stora intressen att skriva och fota. Och jag kommunicerar gladeligen med er som lämnar kommentarer här. Men jag är inte ett dugg intresserad av att återvända till sociala medier. Har aldrig gillat veckotidningar, skvaller och faktiskt inte ens nyheter. Jag får veta det viktigaste, men resten vill jag inte ha.

Jag är utanför

Men även om jag hoppat av och är glad för det, så känner jag mig utanför. Jag ser och hör inte det som mina vänner gör och delar med sig av på Facebook och Instagram (det är de kanalerna som mina vänner mest hänger på tror jag).

Det verkar ha blivit väldigt viktigt att dela med sig till så många som möjligt på en gång och till personer en inte ens känner istället för ens vänner. Det där att man ska ”catcha up” varje gång en hörs av är så klart bättre än inget. Men det hade ju varit roligt om det inte behövdes, att den tiden kunde användas att göra och prata om något nytt, om framtiden, drömmar och hopp.

Att aktivt välja mig som vän kräver en investering i vår relation. Sociala medier kan verkligen vara ett komplement i en vänskap, men det räcker inte. Inte för mig. När jag hoppade ur de kanalerna förstod jag att jag skulle tappa kontakten med folk, men jag trodde inte det skulle slå igenom på så många fronter.

Jag har full förståelse för att andra tycker annorlunda, att de digitala möjligheterna har öppnat upp en värld som annars kanske skulle varit väldigt snäv, även när det gäller relationer. Men jag behöver direktkontakt, jag behöver samtal, trygghet, insättningar och uttag. Omtanke, intresse, förståelse, förväntan och tid. Jag vill också känna att mina vänner ger mig möjligheten att finnas där för dem, att de släpper in mig även när livet är svårt.

Vad händer den dagen då jobbet sugit musten ur en, eller när en helt plötsligt har mer tid för att en bytt jobb, gått i pension eller liknande? Finns det då några vänner kvar om de hela tiden offrats? Om det alltid väljs något annat före vänskapen, är det då en vänskap? Jag har i alla fall slutat jaga för att underhålla en vänskap som inte känns ömsesidig.

Vänskap är svårt. En del av mina vänner framkallar en viss typ av känsla, en viss typ av samtal kan föras och en viss typ av aktivitet görs. Sen har jag andra vänner för andra typer av aktiviteter, samtal och känslor. Och så finns det de där vännerna som jag kan vara 100% mig själv med, där acceptansen för varandra suddar ut alla tvivel och osäkerheter. Där tryggheten finns och kärleken är stark,

Och ja.. läs boken 🙂