Det där första mötet

I helgen hade vi besök av Helena och Erik, vi hängde med två personer som vi aldrig tidigare hade mött. Hela tiden, utan när vi sov då så klart.

Jag vet inte vad det är hos mig som gör att jag älskar de okända mötena. Älskar självfallet alla möten med goda vänner oavsett hur ofta vi ses, det ena förtar inte det andra. Men det där allra första mötet, det är något speciellt. Kanske det är för att det tomma vita arket ska fyllas med konturer och färger. Är det min nyfikenhet som är orsaken kanske.

Jag tycker i alla fall det är otroligt spännande, intressant att se hur och om vi klickar. Upptäcka och prata om olikheter och likheter. Finna samhörigheten. Höra om erfarenheter och livets gång. Vilka förändringar och utmaningar som passerat. Berättelser.

Att öppna dörrarna till vårt hus och välkomna helt okända personer att övernatta gör vi inte, inte här och inte längre. Men i Sverige hade vi ett rum för uthyrning via AirBnb.

Men att bjuda in Helena och hennes vän Erik över en helg kändes inte konstigt alls. Det kom väldigt naturligt och spontant. Fast vi inte hade träffats tidigare. Jag och Helena har följt varandras bloggar under ett antal år och jag har hjälpt henne med teknik och design på hennes bloggar. Vi har ett band, jag visste att vi har många liknande värderingar och det var dags. Att äntligen träffas.

Trots att hon bodde tillsammans med sin man på en båt och vi i en husbil och vi båda rörde oss i södra Europa under några år, så har våra vägar inte korsats. Förrän nu. Nu när hennes man inte finns bland oss längre. Nu när hon åkt till Portugal för att försöka sälja båten, hennes hem, som ligger på ett varv nära Lissabon. Nu när vi finns på en fast plats. Nu när hon coddiewomplar:

To travel in a purposeful manner towards a vague destination

Här är Helenas blogg där hon skriver om att söka sin framtid. Sin nya väg efter hennes livskamrats plötsliga bortgång, där hon förlorat inte bara honom utan även sitt hem, sin dröm och sin livsstil. Ur sorgen växer något nytt fram. Exakt vad vet hon inte. Än. Så hon coddiewomplar just nu.

Vi har pratat om livet. Döden. Och om framtiden. Om att välja livet och gå sin egen väg. Att det inte alltid är lätt, men att det är den enda vägen. Att öppna dörrar på vid gavel och ta emot utsträckta händer. Inte känna skam och skuld för hur en reagerar på olika saker. Att inte lyssna på vad andra tycker och tänker om ens egna val. Att vara sig själv närmast och söka glädjen. I livet. Sitt liv. Att alltid välja livet, oavsett hur tufft det är.

Det var också en hel del skratt, mycket aubergine, lite spel, massor av disk, en långpromenad, mängder av tomater och provsmakning av portvin. Och vi pratade mycket om Portugal, dels på grund av vårt val att bo här men också för att Erik, som nu bor på en båt, har bott i Portugal tidigare.

Att få se och uppleva deras fina och gamla vänskap gjorde mig riktigt varm om hjärtat. Helena och Erik är två underbara personer som gett oss ett par dygn med så mycket djupa och fina samtal i en väldigt avspänd atmosfär.

Det blev en fantastisk helg, som lindats in och sparats. I hjärtat. Till vi ses igen. För det är vi rörande överens om att vi gör.