Dina oombedda råd är inte välkomna!

Jag fick ett mejl med flera oombedda råd, där jag blev mer eller mindre idiotförklarad, ett mejl jag vill besvara här på bloggen. Så Eva, detta är till dig och till andra som vill läsa.

Igår lovade jag att dagens inlägg skulle handla om fotografering. Men jag flyttade det till imorgon. Det här kändes viktigare att få publicerat.

Mejlet jag fick handlade om kattfamiljen och Eva utgick från att jag inte vet att katter reproducerar sig.

Jag bloggar, men det betyder inte att jag skriver om allt. Jag skriver dessutom oftast ämnesvis, så jag samlar på mig innan ett inlägg publiceras.

Det är så många fel med det här mejlet men det absolut största är att det är ett förminskande av mig. Att det innehåller så många oombedda råd.

Varför inte ge oombedda råd?

Att ge råd till någon en inte känner är inte okej. Genom att ge ett råd som inte är efterfrågat är att tro sig veta bättre än den personen en ger rådet till. Genom att ge ett oombett råd så tillrättavisas mottagaren, även om det inte är avsikten. Rådet kanske inte ens är rätt för den som tar emot det och därmed kan det leda personen i fel riktning. För en kan faktiskt förutsätta att en inte har all fakta!

Ibland ber jag om råd, då skriver jag det uttryckligen. Men jag har inte bett om råd med katterna. Och att då ta sig rätten att skicka ett mejl med anledningen ”jag undrar om du verkligen förstår vad du gör” är definitivt inte okej.

Ja Eva, jag vet vad jag gör.

Förutsättningar i dalen

Först och främst så bor vi inte själva här. Vi har minst två nära grannar som också har katter och de matar vildkatterna. Det finns alltså mat lite överallt att sno till sig. Den närmsta grannen kastrerar inte sina katter om den andra gör det vet jag inte.

Inaveln är med andra ord ordentligt utbredd här bland katterna. Semlan kan vara ett resultat av könsmogna syskon från tidigare kull. Det finns många gula katter i den här byn och även i vår lilla dal. Grannens gula hona har också fått ungar i år, ungefär samtidigt som Semlan.

Om jag inte tagit mig an Semlan

Så vad hade hänt om jag inte börjat mata Semlan? Jag tror inte hon hade orkat ta hand om sina ungar. Hon var väldigt mager. Naturen hade kanske svept bort den här familjen snabbt. Eller så hade hon hittat mat och hem någon annanstans häromkring.

Om de överlevt hade det blivit tre vildkatter till i detta redan katt-täta området eftersom ingen hade brytt sig, inte kunnat fånga dem och troligen inte heller velat bekosta kastrering.

Vad vill jag med katterna?

Först och främst så kan jag inte se ett magert djur som dessutom är dräktigt utan att agera. Att ge henne stödmat var självklart. Att underlätta för ungarna så de kunde komma upp och äta också var självklart.

Jag älskar djur. Jag har alltid önskat ha mängder av djur omkring mig. Jag har haft många minigrisar och har även haft ett par katter tidigare. Men jag är allergisk. Jag kan med andra ord inte ha djur inne eller ha djur som kräver mycket omvårdnad av mig. En katt (eller tre) funkar alldeles utmärkt, de bor ute året om i det här klimatet.

Eftersom det finns så många katter här omkring så hoppas vi att våra katter på sikt hjälper till att jaga bort de andra. Redan nu märker vi att det är färre katter här, trots att våra inte är revirtänkande än. Jo kanske Semlan är det, vi vet ju inte hur gammal hon är. En katt som de faktiskt låter komma hit och äta torrfoder är den katt som jag tror är Semlans mamma. Men när vi ser henne jagar vi bort henne.

Katterna är nyttodjur, de ser till att vi inte har råttor till exempel. Visst äter de våra fina fåglar och leker (dödar) gräshoppor, stora spindlar och andra djur vi har här. Så det är ju inte bara av godo att ha katter.

Och genom att mata dem så hoppas vi att vi kan komma så nära att vi på något sätt kan fånga in dem och få dem kastrerade.

Jag är inte ute efter att få kelkatter. Även om det så klart hade varit jättemysigt, men det funkar inte med min allergi. Jag hoppas de fortsätter att ha lite vilt i sig men att de är inte heller är rädda för oss. Att vi kan vinna deras tillit i alla sammanhang. Inte bara på balkongen.

Men det är katterna själva som bestämmer hur det blir framöver.

Googla & kastrera

Eva, du tyckte jag skulle googla katter. Jösses, hur kan du ens skriva en sån mening. Självfallet har jag googlat. Jag har pratat med vänner som kan mer. Jag har läst allt möjligt. Jag är definitivt inte fullärd, men jag lär mig något nytt varje dag.

Frågan om att kastrera eller inte har jag tänkt på sen dag ett. Så klart! Och ju tamare de blir desto mer ökar möjligheten att kunna fånga in dem och göra kastrationen. Du skriver att jag ska ta kontakt med en veterinär, ja, sorry, jag ligger redan före dig. Där också. Vi har pratat om p-piller än så länge, men det är svårigheter med det också.

Efter de senaste dagarnas framsteg med ungarna (hade ett moment på balkongen med Sombri dagen efter att jag hade det med Assi). så ser jag nya möjligheter och ska kontakta veterinären igen för en planering av hur vi ska göra. Kastreringen är ett ämnesinlägg som jag inte publicerat än eftersom det är ”work in progress”.

Jag vill inte ha dina råd!

Så för att summera. Jag vill inte ha dina råd. Och som du ser så behövde jag dem inte heller. Du hade inte all vetskap, så som det nästan alltid är i livet.

Det här gäller inte bara katterna. Det gäller allt. Sluta ge råd som folk inte bett om! Det spelar ingen roll hur välvilliga råden är. De landar sällan rätt.

Om du känner att du har tips som du är övertygad om att någon behöver så ställ i så fall frågan ”Jag har ett tips till dig om det här ämnet, vill du höra?”. Det möjliggör för mottagaren att välja och därmed också faktiskt vara mottaglig för ditt råd.

I vissa sällskap, t.ex. med nära vänner eller inom familjen, så är det kanske helt okej att ge råd utan att först fråga, men bra att dubbelkolla för det är inte säkert det är så.

Det är viktigt att vi tror på våra medmänniskor. Att vi tror att var och en är fullt kapabla att ta egna beslut och kan ta ansvar. Jag är helt övertygad om att såna här mejl eller kommentarer i dialoger av olika slag är en av orsakerna att folk inte vågar ta vissa beslut i sitt liv. Rädda för vad andra ska tycka och säga. Det finns alltid någon som tycker sig ha rätt att kommentera andras val. Du är inte ensam Eva. Tyvärr.

Att ge oombedda råd till höger och vänster gör ingen skillnad om de inte är välkomna. Så det kan vi alla lika gärna sluta upp med genast. Jag har själv lärt mig det den hårda vägen, så jag vet att det först gör ont att höra, men vet också att det går att ändra sitt beteende.

Även trollsländor förökar sig, jodå, det vet jag också!