Från ett paradis till ett annat

Så skrev Christian på min Facebook wall när jag igår berättade att Torsten och Baloo är i grishimlen. Det värme så enormt och just de orden har hjälpt mig så mycket i min bearbetning av gårdagen. Tack till Christian och till alla er andra som skrev så fina ord och gav mig ert enorma stöd på SMS, FB och Twitter!

Torsten med borsten
Jag har 12 10 minigrisar, varav 8 7 st är en kull som Belle fick för tre år sedan. Pappa till kullen var Torsten, en fantastiskt härlig galt som var så snäll hela tiden. Han var liten och med de vackraste ögonen. Han är döpt efter uppfödaren Sofies farfar och han kommer alltid att finnas som ett varmt minne hos mig. Han hade de tufft de första två åren i sitt liv, men sen räddades han och fick vara avelsgalt hos Sofie i några år. När jag bestämde att jag ville ta en kull på Belle fick jag köpa Torsten, jag har alltid gillat honom och blev så glad när hon var beredd på att lämna honom ifrån sig.

Efter lyckad betäckning kastrerades Torsten så han skulle slippa sitt enorma begär som gjorde att han betäckte stenar och allt möjligt som kom i hans väg. Hans könsdrift var enorm och han gjorde stigar i hagen där han sprang fram och tillbaka och suktade efter något som fanns utanför hagen. Efter kastreringen blev han om möjligt ännu ljuvligare gris. Han var så kelig och kom alltid fram till mig i hagen. Älskade att bli kliad, så länge han fick bestämma var. Han vände sig nämligen ofta och såg till att man kliade honom antingen under hakan eller vid svansroten. Men gärna på magen så klart – där vill alla grisar bli kliade!

I sommar har Torsten magrat, han blev så mager att man kunde räkna ryggkotor och benpiporna stack ut. Jag ökade maten mer och mer, det hjälpte inte. Han la inte på sig ett gram. Dessutom tycker jag att han drack mer och låg väldigt mycket. Han sprang fortfarande till äppleträden och la sig i solen och njöt. Men nånstans såg jag att han inte var sig lik riktigt. Kan inte förklara exakt, det var inte bara viktnedgången som föranledde beslutet, hans blick var liksom tom på nåt sätt. Jag tror även att han började bli blind, för han såg inte var jag la maten utan luktade sig fram till den.

Torsten blev 9, 5 år, inte en så hög ålder egentligen för en minigris, de kan bli 18-20 år, men med tanke på hur hans första två år i livet präglat hela hans liv så tycker jag han haft ett fint liv. Han har träffat många fina flickor, han har bidragit till många fantastiska minigrisar och han har fått känna värmen av solen, kylan av snön, värmen av kompisars kroppar intill sig i halmen och han har fått böka när han har velat. Det finns väl egentligen bara en grisig sak som jag inte sett Torsten göra och det är att vältra sig i vatten. Han gillade aldrig vatten på kroppen. Lite regn funkade ibland, men han ville inte alls duscha i vattenslangen när det var varmt och han ville inte bada i deras pool.

När han fick narkosen i sin ”säng” samtidigt som han åt vaniljyoghurt med foder i behövdes inget fasthållande, ingen skiva som tryckte upp honom mot väggen, utan veterinären gick in i hans lilla säng och bara stack honom bakom örat. Vi lämnade honom för att han skulle kunna somna i lugn och ro och efter ett par minuter sov han djupt. Hjärtsticket han sedan fick kände han inte så klart och han var i grishimlen snabbt, lindrigt och helt utan att faktiskt hann märka något.

Baloo
Baloo var en av de åtta kultingarna som Torsten och Belle fick sommaren för tre år sedan. Han var helt svart utan något inslag alls av det röda pigmentet som Belle givit några av sina ungar.

Varje gång jag var i hagen kom även Baloo fram, men han var lägst i rang i flocken så han väntade tills alla andra hälsat och blivit kelade med. Men när jag plockade bajs innan deras nattning var han alltid hos mig, tryckte trynet mot min vad och lutade sig mot mig. Det var hans sätt att uppmana mig att lägga ifrån mig gödselplockaren och istället gosa med honom. Ha la sig ner på två röda, fast han var tjock och hade svårare än de andra att komma upp igen, och bara njöt av varje drag av min hand. Han och katten var de bästa vännerna, Nippe strök sin lena päls mot Baloo och han stannade upp och stod helt stilla för att njuta och för att inte skrämma iväg katten.

Baloo sov oftast helt själv, han gick själv i hagen och han var sist framme när det vankades mat. Ofta valde han att inte ens gå in i stian om det var matdags utan fortsatte att beta istället. Han fick alltid små bitmärken och sår när han valde att försöka få mat. Hade han varit mager hade jag så klart sett till att han fick mat, men han var extremt tjock och jag kunde inte göra något åt det. Jo jag kunde ge honom en egen hage, en mindre, men då hade han ju varit helt själv och det ville jag inte. Även om han själv valde att hålla sig på sin kant så var det hans val.

Han åt konstant! Grisar äter ju mycket, det är det livet går ut på, att söka efter mat. Men Baloo åt jämt, från det att han vaknade tills dess han gick och la sig. Oavsett om det ösregnade, var kallt eller varmt. Han stod och åt jämt. Jag har under en tid känt en hård knöl på sidan av hans mage, den har inte varit öm och inte heller växt. Han hade även problem med sina ögon, ögonfransarna åkte in och la sig på ögonen. Han tyckte om när jag petade ut dem, vilket jag gjorde ofta. Troligen hade han en sjukdom som heter Entropion som inte är helt ovanlig bland minigrisar. Det går lätt att operera. Men, när vi valde att behålla alla kultingarna för att ingen ville köpa så bestämde vi att de får gå här och njuta av vårt paradis så länge de är friska. När de blir sjuka så får vi låta dem somna. Det beslutet som togs för tre år sedan är det som avgjorde att Baloo nu fick somna.

Fast han kämpade emot, jättemycket. Det gjorde ont att se honom slåss mot narkosen, han vägrade lugna sig och veterinären fick ge honom tre sprutor narkosmedel och två sömnmedelssprutor, de senare rätt in i magen. Till slut kunde jag inte se på hur han kämpade utan tog bestämt tag i honom och satte mig på knä i halmen, och fick in hans huvud liksom lite under mig mellan benen. Där satt jag och pratade lugnt med honom och kliade honom på magen. Han grymtade och andades tungt. Fortsatte att kämpa emot men till slut när mina ben för längesen hade somnat och min astma började bli jobbig, då var han så lugn att veterinären kunde ge honom hjärtsticket. Han reagerade inte av det sticket, utan lämnade oss utpumpad. Baloos avlivning var tuff, mest för honom så klart, men både jag och Roger grät över att se hur han kämpade emot. Jag vet att hans fetma är en av orsakerna, det är alltid svårare att söva större och fetare grisar.

Kremering
Jag lindade in Torsten i en filt och bar honom till bilen, han vägde nog inte mer än 13 kg. Baloo däremot var mkt tyngre så vi fick hjälpas åt jag och Roger och lägga honom på en handduk och sedan bära honom. Jag hade fått hjälp med att hitta en person som kunde kremera dem åt mig i sin halmpanna. Jag körde själv, med mina älsklingar i bagaget. De låg fint tillsammans, jag var noga med att deras huvud och ben inte låg vikta på nåt konstigt sätt. Det var hemskt att behöva lämna dem på traktorskopan som skulle föra in dem i ugnen. Men jag hade inget val. Mycket hellre kremering än att gräva ner dem. Egentligen borde jag inte kört hem direkt, jag grät så enormt mycket att min sikt var väldigt begränsad. Allt gick dock bra och väl hemma gick jag in i hagen och satt hos Chico en stund och sa till honom att han minsann skulle hålla sig frisk och finnas hos mig minst lika länge till, han är 9,5 år som Torsten blev.

När dottern messade och frågade om hon fick komma och krama och trösta mig spred sig en sån lycka i kroppen att jag för en stund glömde bort vad som hänt. Det är såna ögonblick jag kommer minnas den där dagen då man inser att det är dags att summera sitt liv och somna för evigt. Jag hoppas både Torsten och Baloo har många såna stunder med sig när de nu lämnat jordelivet.

Jag avslutade den här jobbiga dagen tillsammans med Roger och dottern i soffan där vi pratade om grisarna, livet och allt möjligt. Vi grät tillsammans och konstaterade att vi tagit rätt beslut och att de nu har det mycket bättre, dessutom är de tillsammans.