Jag har gått igenom ganska stora personliga förändringar de senaste 8-10 åren. Och en sak jag funderat mycket på är om jag gått från att vara en extrovert till introvert person eller om jag alltid varit introvert, men inte fattat det.
Nu behöver jag inte etikettera allt, det är inte det jag är ute efter men det är skönt att kunna hänga upp reflektionerna jag gör om mig själv på något, så jag får en ännu större förståelse.
Jag gillar det sociala
Jag har alltid gillat att umgås med andra. Däremot har jag inte tyckt att fester, mingel och stora folksamlingar av olika slag alltid varit jättekul. Jag är utåtriktad och nyfiken samt tar stor plats då jag hörs och syns i alla sällskap. Det är lätt att sätta ett likhetstecken mellan det beteendet och att vara extrovert.
Fast skillnaden mellan att vara introvert och extrovert handlar inte om beteendet. En extrovert person laddar sina batterier i det sociala sammanhanget, medan en introvert efter ett sånt sammanhang behöver tid i en stilla miljö.
Så en introvert person kan absolut trivas i sociala situationer och även vara socialt kompetent.
Extrovert…
Jag har alltid trott att jag varit extrovert, för att jag är social och trivs i det sociala sammanhanget (mindre grupper). Jag gjorde den felaktiga kopplingen. Jag älskade att träffa nya kunder och la många timmar på kundsamtal när jag drev min webbyrå. Alldeles för många timmar, för det blev långa dagar då jag även behövde producera webbplatserna. I min hjärna trodde jag dock inte det var något fel, för jag hade så roligt. Och eftersom jag trivdes i det sociala rummet så utgick jag ifrån att jag var extrovert och därmed laddade mina batterier samtidigt som jag hade alla de där mötena.
eller introvert?
Efter tre år intensivt arbetande på det viset så flyttade vi in i husbilen och då lärde jag mig vad återhämtning var. Jag insåg hur skönt jag tyckte det var att krypa in på det där trånga utrymmet, stänga dörr och dra för alla fönster och bara vara tillsammans med Roger. Att göra precis inget vettigt alls.
Det var första gången i mitt liv som jag tyckte jag hade tid att göra inget och samtidigt inte få dåligt samvete. Alla ”måsten” var som bortblåsta trots att vi fortfarande jobbade, alla de sociala kundsammanhangen var borta, då vi gått över till att enbart vara en digital byrå.
Vilken skillnad det blev för mig! Det var då jag började inse att jag nog inte alls är extrovert. Att jag lurat mig själv alla år, att jag inte förstått att jag behövde återhämta mig i avskildhet.
Beteendet påverkades
Den där ständiga stressen påverkade självfallet hur jag var i sociala sammanhang. Hur uppskruvad jag var, hur svårt jag hade för att lyssna och låta tystnaden tala. Jag forcerade samtalen, avbröt och lyssnade inte alltid på andras infall. Jag hade nämligen inte tid, särskilt inte för utdragna och omständliga beskrivningar. Jag hade alltid bråttom, ville framåt i samtalen. Ville få plats med fler frågor, fler samtal, fler kunder, fler… mer… Jag inser nu i efterhand att jag var stressad jämt och helt klart inte en skön person att hänga med. Men kunderna gillade min effektivitet, så firman blomstrade och jag jobbade ännu mer. Jag hade aldrig någon återhämtning. Jag trodde jag hade det, men så fel jag hade. Den onda cirkeln var i full spinn tills jag gjorde aktiva val för att ändra på det.
Introvert!
Jag är en social, utåtriktad och introvert person. Japp, så är det helt klart. I alla fall nu, det kan säkert ändras. Livet lär mig nya saker hela tiden, extra spännande när det handlar om mig själv tycker jag.
Numera är vi noga med återhämtning, vi bokar inte in sociala aktiviteter två dagar efter varandra. När vi känner för att vara själva så är vi det. Tackar nej till både det ena och det andra utan dåligt samvete.
Missförstå mig inte, vi gillar det sociala, vi gillar våra vänner och vi gillar de där samtalen. I lagom dos.
Lämna ett svar