Jag gör det man inte får

Såg en tweet i Twitterflödet om en artikel som Fredrik har skrivit. Tankar om barnfrihet. Att välja bort att skaffa barn. Nyfiken följde jag självklart länken och direkt triggades flera tankar och känslor igång inom mig, här kommer det – förhoppningsvis inte alltför rörigt.

Detta är mina egna tankar och känslor, finns inget rätt eller fel, så tyck gärna annorlunda

Jag har tillhört normen

Jag förlovade mig, gifte mig i en svensk fin kyrka, var vacker som tusan i slöja och mammas gamla brudklänning med släp, skaffade ett barn, ett till, köpte hus.. men till slut blev det skilsmässa. I efterhand gissar jag att vi gjorde de här stegen dels för att det var normen, dels för att vi behövde förändringar i vårt liv. I ett äktenskap som ständigt behövde ny krydda för att överleva.

Men jag ångrar inte en sekund av mitt liv med min exman, inte heller besluten att skaffa de goaste ungarna i världen – så klart. Så med det sagt så låter jag fingrarna springa vilt över tangentbordet igen men vill förtydliga att inget av det jag skriver har varken med min exman eller min nuvarande man att göra!

Jag jobbade heltid, mer än heltid ofta. Skjutsade till höger och vänster, ställde upp för vänner, barn och familj. Hade ont i magen i dagar innan vissa möten, men gick ändå på de där mötena för att jag var tvungen. Ja, man är tvungen när man lever i normen och inte säger stopp. När man ska bli accepterad och hellre sväljer tårar och ångest än att säga nej!

Kände att ett falskspel påbörjades i vissa möten. Låtsades vara glad för att man ska vara det när man träffas. Jag blev en ganska duktig skådespelare. I bilen hem efter de där påtvingade mötena bröt jag ihop. Var jag själv i bilen fick jag ofta stanna för att hämta andan och låta tårkanalerna tömmas så att jag fick fri sikt.

Jag vantrivdes på jobbet. Men det var bara att fortsätta gå dit och lida. Jag kunde inte påverka min situation på jobbet. Enda sättet att komma ur obehaget var att säga upp mig. Men det gör man inte! Inte förrän man har ett nytt jobb. Så jag led…tills jag hittade ett nytt.

Finns så mycket exempel på hur jag kunde förändrat mitt liv tidigare om jag inte känt mig pressad av hur man ska vara och hur man ska göra!

Good bye normen!

Det första steget från normen var att ta ut skilsmässa. Jag hade inte blivit slagen, vår ekonomi var inte körd i botten, han drack eller knarkade inte och han var inte otrogen. Hur kan man då skilja sig!? Jag fick försvara mig till höger och vänster, förlorade vänner som jag trodde stod mig nära. Jag gjorde något man inte får.

Jag levde loppan under tre år. Varje barnledig helg var jag ute och hade kul. Dansade och drack (ja ofta för mycket). Jag var en slampa i andras ögon. Jag var en kvinna och visste inte vad jag ville ha. Jag hade levt i fast sällskap (några relationer) sedan jag var 13 år. Jag provade mig fram. Jag gjorde något man inte får.

Jag njöt av att vara barnledig! Jag njöt av mina sovmornar, av att inte behöva laga riktig mat (som naturligtvis inte var bra för mig, men det var helt egalt den här perioden). Jag gjorde sånt jag inte ”kunde” göra med barnen hemma. Jag spelade jättehögt på stereon sent på kvällarna och jag lämnade lägenheten på tider som jag annars inte kunde göra.  Att uppskatta helgen som barnledig får man inte göra. Man ska sakna sina barn.

När jag träffade min nuvarande man Roger sa jag till honom att jag inte ville ha fler barn. Att han kunde skaffa hur många barn han ville, men det skulle inte bli med mig så om han ville ha fler än de två som redan fanns i paket med mig så skulle han lika gärna kunna gå ifrån mig direkt, innan relationen slagit knockout på oss. Dessutom skulle han veta att om mina barn inte gillade honom så åkte han ut. Jag var hård – men jag hade tagit ett beslut som jag själv faktiskt hade kontroll över och som var viktigt för mig. Jag fick höra att jag förvägrade Roger barn och att man inte får göra så. Men jag gjorde något man inte får.

Många steg i mitt liv har varit ett försök att dra mig ur normen. Det mest avgörande steget som också fick mig att mentalt lämna det där facket där folk satt mig gjorde jag och Roger när vi valde att flytta från stan!

Inte bara flytta, vi sa upp oss från våra arbeten, båda två och drog! Det var en del som stöttade oss i beslutet men de flesta blev väldigt överrumplade och hade åsikter om att vi var typ dumma i huvudet. Hur skulle vi nånsin bli accepterade på landet, hur skulle vi klara det med min allergi, hur ska det gå för barnen, hur skulle vi kunna leva på ett helt nystartat företag etc. Ja det var många åsikter om vad som var rätt eller fel. Men vi ville flytta och vi gjorde det! Vi startade samtidigt vårt glasmästeri som vi levt på i fem år. (Nu är det avvecklat pga nya beslut.) Det var en del som uttryckte mod, att vi var modiga som vågade ta steget. Andra tyckte inte det. Andra kände sig övergivna. Vi gjorde nåt man inte får göra.

Jag lämnade sonen bakom mig i flytten. Jo så kan man se det. Han var 14 och valde att flytta till sin pappa när vi skulle flytta hit ut. Det gjorde så ont i mitt hjärta och jag skrek och grät länge. Försökte verkligen hålla ihop och vara så neutral som möjligt för att inte på något vis låta sonen få uppfattningen att hans val var tokigt på något sätt. Det var min smärta om att vara bortvald som skrek inom mig. Men det var inte det som det handlade om för D, han valde inte bort mig, utan han valde sin far i en otrygg situation som jag skapade. Han gjorde sitt val som jag var tvungen att respektera och acceptera hur ont det än gjorde. Att lämna sin son på det viset, så gör man inte. Jag gjorde något man inte får.

Jag sa upp bekantskapen med mina bröder och min mamma. När min pappa dog kom det fram saker som jag inte vill beskriva här, men då kom droppen som fick bägaren att rinna över och jag kunde inte längre se min familj i ögonen. Kände ingen tillit över huvudtaget. Jag gjorde något man inte får. Jag tog upp kontakten med min mamma igen, men valde att inte träffa henne. Hon valde efter flera år att avsluta vår kontakt helt.

För ett år sedan flyttade dottern hemifrån – jag jublade! Men när hon bodde hemma nötte vi sönder varandra och det var så mycket tjat om allt möjligt. Vi är väldigt olika på så många områden och är absolut inte ämnade att bo tillsammans. Att önska att barnen ska flytta hemifrån, det gör man bara inte. Inte högt i alla fall. Jag gjorde något man inte får.

Jag är så förbannat less på vad alla andra tycker om mina val! Idag bryr jag mig inte ett dugg. Men jag hade tunnare hud förut och det gjorde otroligt ont när nån inte gillade det jag sa eller gjorde.

För att koppla tillbaka till det som startade den här känslostormen så vill jag säga några ord till Fredrik och alla andra:

Gör dina egna val, var stolt över att du vågar ta egna beslut. Om beslutet är fel så får du ta konsekvenserna. Men även om det är rätt beslut. Oavsett så anser jag att så länge man gör ett aktivt val så har man gjort rätt. Men det kan ju sedan leda till nya beslut som ändrar på det beslut man tagit tidigare. Respektera både dina egna och andras beslut. Om du inte förstår beslutet så utgå från att du inte känner till hela sanningen. Eller acceptera bara utan att förstå.