Jag & spindlar

I det här inlägget finns bilder på en vargspindel med bebisar på ryggen som jag fotat på vår altan. I ren fascination, för jag var, om inte skräckslagen, så i alla fall väldigt rädd.

Eftersom jag vet spindlar är obehagligt för många så har jag valt att lägga bilderna långt ner i inlägget och använda en tecknad variant som huvudbild.

Vad jag kan minnas har jag alltid varit rädd för spindlar. Vet inte var det började men blev så klart inte bättre av att spindlar medvetet använts av andra för att skrämma mig när jag var yngre.

Jag vet att spindlar är ett nyttodjur, så det är bra att ha dem i trädgården. Men att vara rädd för spindlar är inte helt logiskt eftersom det finns farliga varianter, men inte här, här finns inga spindlar vars bett är dödliga, fast ont lär det göra ändå. Men inget av detta spelar någon roll när skräcken tar tag i mig, för min rädsla för spindlar är inte logisk, men den finns där ändå.

Men jag genomgår en automatisk kognitiv träning genom att älska att pyssla i trädgården. Den här träningen började 1998 tror jag, då jag för första gången intresserade mig för trädgårdsarbete. Innan dess var det nog så att jag sprang åt andra hållet så fort jag kunde när jag såg en spindel, oavsett storlek.

I Sverige hade vi alltid spindlar inne när vi bodde i hus, särskilt i Vimle. Jag hittade t,o,m en spindel i min säng en gång och varje gång jag städade så kom det fram spindlar. Men det var ingen träning, för jag var aldrig fredad kändes det som. De fanns inte bara i trädgården, de var även inne, och till och med i min säng. Och stora var de.

När vi flyttade till Alingsås så upphörde spindlarna att terrorisera mig. Tre våningar upp så kände jag mig trygg, jag hade inte någon trädgård då heller. När vi bodde i husbilen så hade vi inte heller spindlar inne, inte vanligtvis i alla fall, däremot så kunde de så klart finnas på utsidan av bilen. Minns en gång när vi stod på en gräsmatta i Danmark hur en stor spindel hade byggt ett nät framför ett av hjulen. Efter det ville jag aldrig att vi skulle stå på en gräsmatta med husbilen igen. Jag vill verkligen inte ha spindlarna inpå mig.

Men i trädgården får de gärna vara. Ibland när jag gör vissa arbeten där jag vet det kan finnas spindlar, av erfarenhet, så slipper jag överraskningsmomentet genom att tänka att ”nu kommer det en spindel”. Idag kan jag arbeta lugnt i trädgården, till och med se spindlarna utan att göra något åt det. De mindre varianterna kan få springa över mina handskbeklädda händer när jag grejar utan att jag blir rädd. Det är jag som stör deras naturliga vistelsemiljö och när jag tänker så är min ödmjukhet större än min rädsla.

Gränsen för mitt hem, när det gäller spindlarna, går vid altanen. Om de rör sig på mina domäner så har de en väldigt liten chans att överleva. Vi har en del jumping spider inne på verandan men de skrämmer mig inte längre. I början tyckte jag de var obehagliga, men så länge de inte blir för många så får de vara kvar.

Men vargspindlarna. De tycker jag fortfarande är ruskigt obehagliga. Oavsett var de visar sig. Jag fiskar upp dem ur poolen titt som tätt, särskilt nu på hösten. Jag tror de är döda där de är helt stilla på botten, men när jag slänger ut dem ur håven så springer de iväg. De kan leva länge utan syre har jag läst.

På slu.se kan du läsa mer om vargspindlar

Så när jag såg en vargspindel med bebisar på ryggen på altanen så blev jag först livrädd och ropade på Roger. Men han höll på att gjuta och kunde inte lämna det han gjorde. Jag ville helt plötsligt inte springa ifrån, för jag ville se vart den skulle ta vägen. För jag ville fota den!

Snabbt sprang jag in och hämtade makroobjektivet och kameran. Spindeln var kvar där hon var när jag lämnade henne. Jag fotade så nära jag vågade, vilket var på ca 1 meters avstånd. Tog en pinne och puttade försiktigt på henne så jag kunde få henne i en annan vinkel. Allt för fotokonsten. Men jag var rädd, även om fascinationen tog över.

Små spindlar kan jag trampa på, liksom myror. Men större djur och djur som det krasar om, typ gräshoppor, kan jag inte själv döda. Så jag kallade på Assi, som låg och sov i närheten. Han kommer alltid när jag ropar, om han hör mig. Och även om han var så trött att han vinglade så kom han fram. Jag visade på spindeln och han gick fram till den. Luktade och kom tillbaka till mig. Han var inte ett dugg sugen på ett mellanmål.

Detta är troligen en Lycosa tarantula, Kan inte säga exakt hur stor den är, men uppskattar kroppen till 3-4 centimeter lång. Det står på nätet att den är ca 7 cm och det stämmer om en räknar med benen. Vargspindlar kännetecknas bland annat av att de inte är håriga. De lever i hålor i marken.

När jag googlar om spindeln så hittar jag webbplatser och bloggar där det står att den inte är så vanlig här i Portugal… så läser jag lite till och ser att de personerna bor i Porto, Lissabon eller Algarve. Vi bor på landet och det är en helt annan sak, vi har många.

Jag höll spindeln under uppsikt tills Roger kunde komma och avsluta hennes och bebisarnas liv. Ja, så blir det på mina domäner, Jag håller med om att det är grymt att döda djur. Min enda ursäkt är att jag behöver veta att den var död för att kunna släppa tanken på den. Men jag tänker också att interaktionen med denna vargspindeln tog mig ytterligare ett steg från min spindelfobi. För redan dagen efter var det en annan stor spindel som såg död ut på verandan, alltså under taket på framsidan av huset. Jag tog fram borsten och skulle borsta bort den, då visade det sig att den levde. Men jag sopade ändå bara bort den ut på södersidan av huset. Heja mig för att jag inte ropade på Roger och inte dödade denna.

Jag tackar dig, fascinerande mammaspindel, för att du gjorde skillnad med ditt liv!

Översta bilden, teknad variant, är designed by macrovector_official / Freepik