Känslor som böljande kullar

Häromdagen när jag satt och målade i en målarbok så stack tankarna iväg. De brukar göra det när jag är kreativ utan att behöva fundera så mycket på det jag sysslar med. Att färglägga kräver inte mycket tankeverksamhet så tankarna får fritt spelrum.

Jag inspirerades till de här tankarna från tre olika håll, spann vidare och landade i en djupare medvetenhet om mig själv.

En film och två vänner

Jag tänkte på en film vi sett, en ganska kass film tycker jag, trots att den fått flera Oscars. Samtidigt fick den mig att reflektera, så det var ju bra. Det var så många svåra situationer som personerna gick igenom och jag tänkte på det jag själv gått igenom och troligen även har framför mig. Varför är livet så svårt kan en fundera över. Samtidigt så tänker jag att livet är dynamiskt, med både toppar och dalar, och allt däremellan.

Oavsett vad livet bjuder på så tror jag det är viktigt att inte förvänta sig att det ska vara en dans på rosor. Att en möter många svåra situationer genom livet är nog naturligt, det är väl så det ska vara och varje erfarenhet präglar och utvecklar oss som individer. Tänker att det handlar om hur vi hanterar det som händer, inte att det händer. Det gäller både det som är glädjefyllt och det som är tungt.

Live changes. You lose love. You lose friends. You lose pieces of yourself that you never imagined would be gone. And then, without you even realizing it, these pieces come back. New love enters. Better friends come along. And a stronger wise you is staring back in the mirror.

Preetham Mohanty

I ett av de där samtalen med en vän så insåg jag att mitt känslospann rör sig som böljande kullar, inte som berg och djupa dalar och att det påverkar hur jag hanterar situationerna i mitt liv.

När jag några dagar senare ville blogga om mina tankar så fördjupade jag tankarna ytterligare med en annan vän som också har så mycket vettigt att tillföra när det handlar om hur vi människor fungerar mentalt.

Så de här tankarna spann vidare och till slut fick jag ihop de här raderna utifrån de tre olika inspirationskällorna.

I skuggan av en kulle

Jag har många känslor, men jag går inte djupt ner när något jobbigt händer. Jag har aldrig varit deprimerad, trots många svåra händelser i mitt liv. Jag har inga svårigheter med att gå vidare, hitta kraften att resa mig, fokusera på annat och fortsätta leva mitt liv så som jag väljer det. Märkt av det jobbiga så klart, men med nya insikter tar jag mig framåt.

När pappa dog för 20 år sedan var jag otroligt ledsen, men jag saknar honom inte. Tänker på honom ibland och minns honom med glädje. Jag lever i nuet även när det gäller svåra saker, tar inte med mig det som tunga inslagna böcker i ryggsäcken utan de får följa med som pocketvarianter.

När något allvarligt händer i världen så blir jag inte jätteorolig, mår inte dåligt för att det är krig överallt. Jag påverkas oftast inte särskilt mycket av det faktiskt.

Jag är inte djupt nere i en mörk dal när det svåra slår till, utan jag är mellan två kullar som knappt skuggar min plats.

Uppe på en kulle

Baksidan är att jag inte heller blir euforisk eller så där glad att jag hoppar och spritter. Glädjande saker är underbara och härliga, alltså glädjen är inte längst upp på en bergstopp, den är på en kulle. Jag känner mig glad och lycklig, fast jag inser att andra kan ha en helt annan nivå av glädje där uppe på bergstoppen.

När Roger kom hem efter den där veckan som jag fasat för så blev jag innerligt glad, kunde andas djupare igen och kände mig harmonisk. Men det var inte så att jag inte kunde släppa kramen, inte heller så att jag grät av lycka. Jag ser framför mig scener från flygplatsen från filmen Love Actually, det är enormt stark glädje som visas där. Så känner inte jag.

Intressant

Det här är intressant. Jag är snart 60 år och har först nu insett att mitt känsloregister är ganska jämnt, att jag är glad för det mesta, att jag inte blir deprimerad eller euforisk. Jag tänker det är lite som lustgasen, som tar bort topparna av smärtan. Jag har en inbyggd mekanism (kanske i kombo med en försvarsmekanism) som håller känslorna på en lätthanterlig plats, utan att utjämna kurvan till ett rakt och tråkigt sträck. Trots att jag inte hoppar och studsar eller blir ordentligt ledsen så är mitt känsloregister rikt.

Kanske det är så att jag har lärt mig att välja bort sånt som gör mig ledsen, som t.ex. filmer där barn far illa. Eller det kanske är åldern som gör att jag inte längre gråter till filmer eller låtar, inte lika lätt som jag kunde göra som ung vuxen.

Kanske det är en del i att bli äldre, att långsamt förberedas för svårare situationer som finns i ålderdomen.

När Estonia sjönk, Anna Lind sköts ner och och när tsunamin vällde in över Thailand så grät jag inte. Mitt liv stannade inte upp för att fokusera på det otäcka. Jag fortsatte leva mitt liv och jag kände mig som en alien. ”Alla” var ledsna, grät och pratade hela tiden om de splittrade familjerna, smärtorna och ”hur kunde det hända”. Jag trodde jag var en känslokall person, senare förstod jag att det handlade om hur jag hanterade situationerna, hur jag medvetet eller omedvetet gav det mindre plats.

Kanske det är så att sociala medier förstärker allt, kanske det är så att folk uttrycker starka känslor för att det förväntas att vi ska känna på ett visst sätt. Att en letar efter superlativ för att förstärka en känsla som inte är den djupaste eller euforiska, men med ord kan den bli det.

Jag tror att det här böljandet är en egenskap jag har, men att försvarsmekanismer och ålder också spelar in. Och att jag trivs att bo bland de böljande kullarna säger ju sig själv med den här insikten!

Har du reflekterat över det här? Är du en berg- & dal känslomänniska eller håller du dig till de böljande kullarna?

Gammal bild från januari 2024