Mestadels är livet på topp och vi har det löjligt bra. Men allt är inte guld och gröna skogar.
Saknaden. Den är tuff ibland.
Att ses
Vi har nyligen haft en veckas härlig samvaro med dottern som bott med oss i husbilen (utom två nätter då hon fick njuta av skönare säng och lite egen tid på hotell). Vi har spelat spel, promenerat, pratat, varit tysta, målat, njutit av sol, klagat på kylan, undvikit blåsten, handlat på marknad, lagat mat och ätit tillsammans och bara varit. Vi har även fotograferat, både fina bilder och mindre bra. Men fågeln som besökte oss i solen kom till slut med på bild, samt lite av dina fötter Tess 🙂
Vi har tankat. Tills nästa gång.
Andra sätt
Samtal på telefon samt FaceTime med familj och vänner håller oss ändå nära varandra. Även om vi är långt borta rent fysiskt.
SMS och epost är också väldigt användbara kanaler.
Sociala medier används flitigt, även privata meddelanden, och vi vet att ni där hemma känner att ni liksom är med oss och får en dos av oss nästan varje dag via bloggen och våra Instagrambilder.
Vi som befinner oss i nya sammanhang och nya vyer får många stimulanser. Varje dag.
Idag skulle Chico blivit 16 år, han är också saknad. Så klart. Men han har det fint i grishimlen. Eller så är han duvan (är det en duva?) på bilden och därför den var så närgången.
Men saknaden. Den är tuff ibland.
/Anna
16 svar till ”Klart vi längtar efter nära & kära”
Hej, förstår er saknad, att den emellanåt griper tag i er. Detta är något som diskuteras flitigt mellan seglare, saknaden samt omöjligheten av att kunna kontakta omvärlden när man är ute på havet.
Vi hat tyckt oss märka att det finns tre typer av seglare. Ena sorten längtar hem och släpper aldrig taget – så de reser hem 4-6 gånger om året. En gammal mamma pysslas då om, en son eller ett barnbarn. Nästan uteslutande kvinnor tillhör denna grupp och mannen stannar på båten medan hon åker hem.
Nästa sort är kategorin som inte reser hem ideligen, men vars tankar och känslor ofta innefattar saknaden efter kära. Detta trots rätt tät dialog och uppkoppling med dem där hemma. Många seglare tillhör denna grupp och man strävar alltid efter att sammanstråla med familjen kring jul/nyår/födelsedagar. Till denna grupp hör både män o kvinnor även om kvinnorna är flera.
Tredje kategorin tillhör dem som utan större bekymmer seglar runt och njuter utan att någon större saknad skaver i hjärteroten. Man håller emellanåt kontakt med dem där hemma och man känner att Skype också är ett nästan fullvärdigt sätt att umgås på jämte fysisk närvaro. Man reser inte hem ideligen utan man åker planerat hem med glesare tidsspann. Ofta i samband med att man behöver förnya sitt pass, besöka läkare o dyl. Övervägande män tillhör denna kategori men det finns kvinnor. Vi anser oss tillhöra denna grupp.
Vi har uppfattat det efter mången diskussion och av egen erfarenhet att man i mängt och mycket kan påverka storleken på sina saknadskänslor. För de är tyvärr ofta nedbrytande och tar bort en del av glädjen från äventyret. Vi bestämde därför själva tidigt vilket förhållningssätt vi ska ha till saknaden och fysisk frånvaro från våra barn o barnbarn. Vi har helt enkelt bestämt oss för att vi ska se positivt på situationen, att vi är trygga med att såväl vi som våra kära klarar sig bra trots det stora avståndet oss emellan. Vi får inte alltid förståelse från andra seglare, särskilt kring barnbarnen där vi mor-och farföräldrar förväntas leva våra liv för barnbarnen och inte ett luciatåg, födelsedag eller skolavslutning får missas. Men det betyder ju inte att vi älskar dem mindre. Utan det är nog så att när man ger sig iväg länge så måste man försaka något. Och vi tror många inte tänker på det, utan man såg bara den vackra soluppgången, det azurblåa vattnet och friheten. Inte att man samtidigt missar stora delar av barnbarnens uppväxt samt att kunna vara stöttande föräldrar åt sina barn.
Vi gör annat för våra kära, man kan hjälpa på distans, så här har vi varit lärare, coacher och psykologer ? Fördelen är ju att vi har tid.
Nu ska vi snart hem, blir underbart att ses. Det var länge sen så nu kommer vi nog bli överraskade av hur stora barnbarnen blivit.
Lite funderingar och tankar från oss på köl (som seglare rör man sig rätt ofta utanför telefon o internet uppkoppling – helt avskuren från omvärlden)
Kram
Älskar era tankar och att ni delar med er av dem så transparent hos oss också! Vi är nog i samma kategori som er. Har inga barnbarn så kan inte relatera till just det. Men personer som vi älskar saknar vi så klart. Oavsett släktskap. Att längta och sakna är fina känslor, de är inte skavsår. Hade det varit viktigt för oss att vara nära våra kära hela tiden hade nog inte tanken på den här livsstilen ens dykt upp. Tycker den digitala världen är fantastisk och är mycket tacksam för att kunna få uppleva så mycket närhet utan fysisk närvaro. Att njuta av tiden då en ses och verkligen tanka vid de tillfällena är viktigt. Se Christels kommentar, den passar väldigt väl in på er! Längtar tills vi kan sitta tillsammans någonstans och surra om livet. Kram till er!
Så kan det vara att vara på rull söderut!
Men det går ju oftast flyg varje dag 🙂
Ha det gott…..
Ja flygen är nära och det känns väldigt bra att en kan flyga hem om en vill. Eller flyga hit den/de en saknar.
Det är svårt tycker jag, jag tänker ofta på en mening som en präst sa till mig när han döpte ett av mina barnbarn hemma så det var lite mer privat. Vi skulle iväg på en av våra långseglingar och han sa att ”tänk vad de här barnen kan vara glada som har en sådan farmor, vilken förebild i livet de har” Det har förföljt mig och när saknaden är stor tänker jag på det.
Det var en klok präst! Att följa sitt hjärta är verkligen en förebild jag önskar jag haft. Jag är uppvuxen med att normen ska styra och det passar inte mig. Tar till mig orden och känner att de verkligen kan vara en tröst för mig också. Varmaste tack Christel!
Visst griper saknaden tag i en, ibland. Men med barnen har vi nästan daglig kontakt och det är nog mera här nerifrån än när vi var hemma. Med vännerna genom sms och sociala media. Det är skönt att kramas, men ibland kan det ju också bli så att man möter nån som ibland känns närmare, än det blodsband man har. Som systrar. Min riktiga syster har jag ringt 4 gånger sedan oktober. Hon har inte ringt alls… Fast det är inget jag tänker på egentligen. Det bara är så. Därför är det extra kul med en ”husbilssyster” som bor i sin husbil ?
Kram på’re’
Åh ja, visst är det fantastiskt att kunna bli systrar utan att ha blodsband. Många gånger är det ju så, att vänskap är starkare än släktband. Så glad att vi funnit varandra systra mi!
Intressant och generöst av Helena med hennes kommentar.
Jag gissar på att vi skulle tillhöra grupp 3.
Här i Sverige har vi ett barn relativt nära och ett ca 45 mil bort.
Jag tycker också att det fungerar bra med att behålla kontakten via telefon och rörligt via Face Time.
Båda är självständiga vuxna och vi har inga barnbarn.
I b l a n d kan jag uppfatta det som (av mor-och farföräldrar) att det finns någon slags mall eller förväntningar, som Helena skriver, om hur man ska bete sig.
Jag tror inte att vi riktigt hade passat in i den…
Obs! Tankar från en som just nu inte har några barnbarn. 😉
Jag förstår precis vad du skriver, och är benägen att hålla med. Normer finns i alla skikt i livet och jag håller mig gärna så långt ifrån dem jag kan. Om de inte råkar sammanfalla med min uppfattning, men det är ganska sällan. Tack för dina reflektioner Barbro!
Såklart måste saknaden kännas svår ibland, men härligt att dottern var på besök!
Svårast för mig skulle vara saknaden av barnbarnen … typiskt en farmor antar jag 🙂
Det är det svåraste, men absolut inte outhärdligt 🙂
Jag förstår er. Vi som familj har hållit ihop i vått och torrt, i jobbet, i skidbackarna, eller somrarna på Öland, i snart 50 år. Jag erkänner att jag skulle inte kunna resa bort ifrån dem. Därför kommer vi att vara nordbor även i fortsättningen under vintern. Det är vårt val.
Det är så fantastiskt att vi alla kan göra våra egna val 🙂 Glad att ni lever som ni önskar.
Så intressant inlägg och vilka bra kommentarer.
Den där prästen som pratade om förebild var ovanligt klok.
Ja en riktigt klok präst 🙂