Jag blir snart ensam. Mycket ensam. Det tär och det skrämmer.
Sedan 2007 har jag och Roger arbetat hemma tillsammans. Fyllt våra dagar med arbete, värme, kärlek och trygghet. Det har varit helt fantastiskt!
När vi tog steget att lämna storstaden för att starta en gemensam verksamhet var det många som varnade oss för att äktenskapet och relationen skulle ta stryk. De hade fel. Vi växte tightare tillsammans för varje dag. Vår kärlek är så stark att jag blir alldeles knäsvag när jag inser vilken fantastisk man jag har!
Han har fått sitt livs möjlighet. Han pluggar numera på GYH till apputvecklare sedan augusti. Det här har du säkert redan läst här. Det betyder att han är 2 dgr/vecka på skolan i Göteborg. Jag är så himla stolt över honom. Att han får godkänt på varje delkurs, trots att han inte skrivit en endaste kodrad innan.
Ensamhet
De dagarna har varit ganska tuffa för mig. Men det har gått ganska bra faktiskt. Jag har tänkt att det blir som en inskolning för mig. Att vara ensam hemma hela dagarna.
Jag hatar nämligen att vara ensam. Jag kan välja det ibland, jag kan t.o.m. tycka det är skönt att gå undan. Men när jag väljer det själv kan jag hantera det.
Det handlar inte om att jag måste vara med Roger. Det som är mitt problem är att vara själv. Jag var en vecka i Turkiet för ett år sedan. Åkte iväg utan att känna en enda människa. Men det var jag inte så orolig för. För jag har inga som helst problem med att ta kontakt med andra människor. Kvällarna när jag gick till mitt enkelrum så kämpade jag mot ångesten. Det gick bra!
Det som skrämmer mig är att vara helt ensam från tidig morgon till tidig kväll. Hemma. Eftersom jag har kontoret hemma så ser jag ingen annan när jag jobbar. Nu har jag ju Therese som jobbar här också, men hon är inte här varje dag. Hon kommer dessutom att vara här mindre och mindre eftersom hon kan sköta sitt jobb hemifrån sig när hon blivit varm i kläderna.
Om ett par månader börjar Roger sin praktik. Det betyder att han kommer vara i Göteborg 5 dagar i veckan. Helt plötsligt blev det verklighet för mig. Han kommer verkligen inte vara hemma mycket under min vakna tid. Vår kärlek klarar det – det tvivlar jag inte en sekund på. Men hur kommer jag klara det? Men jag måste så klart klara det, för det är ju så här det kommer att se ut framöver. Förhoppningsvis. Han vill ju ha ett jobb och det jobbet finns ju inte hemma.
Gamla spöken
Blir arg på mig själv! Arg för att gamla spöken får utrymmet att härja i mitt medvetande så här.
Jag har varit otroligt ensam i min uppväxt. När jag är ensam tycker jag synd om mig själv. Jag äter. Jag kan t.o.m. gå o lägga mig och sova bort en timme för att dagen ska gå fortare. Så här har jag alltid gjort och jag har accepterat det. Jag kan hantera ensamhet i perioder, korta sådana, men det som framtiden har i sitt sköte för mig nu skrämmer mig.
Matmissbruk
Är så glad för att jag under sex år lyckats med att komma in i en sundare livsstil, med bra mat och mycket träning. Att jag brutit mycket av mitt matmissbruk. Att jag älskar att träna. Men eftersom jag varit förkyld till och från, mest till, i fyra månader så har träningen verkligen varit sporadisk sedan september. Det har resulterat i att jag mentalt inte mår lika bra och midjemåttet straffar mig. Grunden i min kost är bra. Mycket bra. Det är bra!
Min ångest för framtiden handlar mycket om att jag är rädd att det jag byggt upp under de här trygga och fantastiska åren här hemma med Roger ska falla som ett korthus när jag blir ensam hemma på dagarna. Igen. Som jag jämt var när jag växte upp. Då beteendet började.
Framtiden
Jag måste fokusera nu. Fokusera på mig själv och på att bli frisk & fri. Frisk från förkylningen som har mig i sitt järngrepp (hoppas pågående penicillinkur hjälper). Frisk från matmissbruket. Fri från spökena. Fri från ångesten och rädslan.
Vårt liv ser annorlunda ut framöver och jag måste hantera det! Tar fram mitt jävlaranamma och ska banne mig besegra de här spökena once and for all och driva dem på porten. Sedan ska jag banne mig se till att jag klarar det här! Jag ska vara en glad fru som varmt tar emot min man när han kommer hem från jobbet!
Till Roger vill jag säga: Älskar dig mer än vad jag kan beskriva. Jag är så stolt över det steget du tagit. Jag är så glad att du fått chansen och att du nu har en praktik plats att se fram emot. Låt inte mina spöken jaga dig också. You make me complete!
9 svar till ”Kombination av glädje och ångest”
Tack Anna för att du delade med dig av dina demoner!
Det är starkt! Du är stark och det kommer nedgångar och uppgångar men dessa klarar Du!
Du vet att Roger finns där och Ni stöttar varandra!
Många varma kramar!
Tack Anita! Jag ska klara det!
Du är modig min vän. Genom att våga sätta ord på din ångest och rädsla ger du dig själv alla möjligheter att lyckas. När demonerna kommer så ringer du en vän, för det har du många. Varm kram!
Tack Erica! Det här ska gå. Jag ringer dig 🙂 Kram
Vet du vad Anna, jag tror att genom att du satt ner detta på pränt så har du större chans att lyckas ta dig igenom tiden när Roger är på praktik. Du har identifierat svårigheterna och demonerna och skrivit ner dem. Därför finns de inte längre bara inom dig utan utanför. (Se på dem utifrån och be dem försvinna).
Du har dina grisar, du har dina vänner inom ett knapptryck bort (slå en pling på Skype när det är dags för dagens kaffe) och du har en massa djävlaranamma – det kommer gå!!!
Det är trist med den envisa förkylningen för hade du kunnat träna hade du haft ett sätt att hantera förändringen men vila, låt det ta sin tid och försök promenera som en start.
Tack vännen!
Hej!
Jag har läst ditt inlägg och känner igen mig så mycket. Inte riktigt i rädslan för att vara ensam men i det som händer när ångest och annat slår till. Nu tror jag, att om du har brutit sockerproblematiken så går det att upprätthålla den. Du har en sjukdom som är oerhört svår att hantera. Jag har samma sjukdom. Du har dessutom hittat en grund att stå på när det gäller mat och livsstil, som många kallar det. När ångest eller annat hotfullt börjar närma sig i tanken gäller det att köra ut de tankarna fortare än kvickt. Upprepa positiva fraser om dig själv om och om igen tills du har vänt tankarna till att bli positiva. Ex. – Jag är värd all lycka. – Jag har en svår sjukdom, men det här klarar jag. – Jag är en stark person som klarar av att vara ensam. – Roger finns kvar, han är bara lite upptagen just nu. – Tänk att jag har klarat av att få ett så fint liv. – Jag är duktig som längtar efter min träning… eller vad som passar dig! Jag tror att man kan ha en eller flera sådana här fraser som ett slags mantra och upprepa det tills man är lugn igen. Ångesten, rädslan och spökena kommer säkert att göra sitt bästa för att slå klorna i dig igen. Men det finns tankar att mota ut dem med.
Jag har en blogg om mig och det jag tycker om alla möjliga saker. På lördagarna skriver jag om övervikt utifrån mitt eget perspektiv. Jag har fått hjälp att besegra sockerdemonen. En spruta som ökar min insulinkänslighet och som har en del positiva bieffekter. Tyvärr skrivs den än så länge bara ut för diabetiker. Jag hoppas att den ska släppas loss så alla överviktiga eller personer med stort sockersug kan få tillgång till den. En annan biverkan är att jag går ner i vikt. Utan att kämpa som en bäver! Mina tankar om socker och känslan av att vara misslyckad eller liknande har försvunnit. Den fungerar som ett slags sockerantabus för mig. Men jag har ett par mediciner mot min kroniska depression, de har dock aldrig hjälpt mig med dessa problem. Tror dock att det kan komma en dag när den diagnosen visade sig vara lite överdriven! Lycka till på alla sätt och om du vill prata i cybern så skriv en rad//RaMona
Tack för dina tankar RaMona.
Min kära vän. <3
Du kommer att fixa det men nu behöver du inte vara ensamstark utan nu är du tillsammansstark med mig och andra vänner.
Låt det få vara jobbigt, jobbigt som ett as vissa dagar. Det är inte farligt.
Kom in till stan, jobba hos mig och lufta tankarna när du vill.
Tack för en mysig eftermiddag idag.
Kram Maria med familj