Kontraster på Praia de Faro

Bakom flygplatsen i Faro så kör vi över bron till halvön Praia do Faro, vilket är fortsättningen på Praia do Anção som vi besökte för en månad sedan. Den här delen av halvön har två kustlinjer, en smal remsa med strand som vetter mot fastlandet och nationalparken Ria Formosa samt den andra som är en bred och vacker strand som vetter ut mot havet.

Det här är alltså fortsättningen på dagen som vi spenderade med kompisar och som började med att vi ville fota fåglar i allmänhet, men flamingos i synnerhet. Följ länkarna om du vill se fågelbilderna för idag blir det helt andra bilder. Och ganska många dessutom.

Första prio när vi parkerat bilarna var att hitta en toalett och en restaurang. Varken det ena eller andra var något särskilt att berätta om, men behoven togs om hand och vi kunde fortsätta vår dag i solen. Hela tiden var doft, vyn och ljudet av havet närvarande, så underbart.

Halvön är en smal remsa, det finns en huvudgata, men som fotgängare kan en också hitta mindre ”gator” samt träspångar. Vi sökte oss så långt västerut som det gick att gå på spångarna och gick då igenom ett område som inte liknade något annat jag tidigare sett.

En fristad?

De starkaste känslorna jag hade när jag gick där i det annorlunda bostadsområdet var frihet och gemenskap. En fristad. Dock i ett mycket utsatt läge, för både vindar, tidvatten och vågor tänker jag.

Det kanske finns folk som inte har råd att bo någon annanstans och som lever i misär där innanför väggarna, det vet jag inte. Utifrån ser det stökigt och väldigt enkelt ut på flera ställen, men på andra ställen är det ombonat, välordnat och rent.

Det finns helt klart mycket som kan förbättras med de flesta husen, det är ett hopplock av olika material, ofta återvunnet ser det ut som. Fast det är ju inte viktigt för alla att bo dragfritt och snyggt. Tänker att det också är en frihet, att göra som en vill. Att inte färgas av andras perspektiv.

Om vattenlösningarna är egna eller om det finns kommunal VA vet jag inte, el finns det i alla fall, ledningarna går över träspången som är ”gatan” till de här husen.

Med ett stenkast från pulsande Faro och bara några hundra meter från turistrestaurangerna på halvön ligger de fyrkantiga husen, ofta dekorerade med sånt som havet och stränderna ger.

Oavsett vilken sida på spången en har sitt hus så är det en strandtomt. Ena halvan av gatan har havsutsikt den andra utsikt över naturreservatet Ria Formosa. En del av de boende är definitivt fiskare, särskilt de som bor åt naturreservatet till. Där fanns mycket fiskeutrustning och båtar intill husen.

Frihet & gemenskap

Jag kände alltså frihet när jag gick där, kanske för att jag tänker att de som bor där gör det för att de vill. Inte för att de måste. Men det vet jag ju inte. Jag har sett så många halvtomma byar i Portugal där standarden varit väldigt mycket bättre (som det sett ut i alla fall) än det vi såg här. Så om det är standarden på bostaden som avgör så hade de här husen på Praia de Faro stått tomma, tänker jag.

Läget är som sagt utsatt, men ändå helt fantastiskt. Att kunna bo enkelt på en strandtomt med närheten till storstaden låter faktiskt som en dröm, inte för mig, men för många andra tror jag. Att kunna ta surfingbrädan och gå 15 steg till vattenkanten. Att kunna parkera sitt arbetsfordon (båten) på en ”egen” strandremsa låter optimalt för en fiskare. Att kunna jobba mindre, fly ekorrhjulet, hitta enkelthet, sammanhang och gemenskap samt känna havet 24/7. Det är frihet. Och det kändes i atmosfären.

Träspången (gatan) genom området inbjuder till att även turisterna (och vi) tar sig en promenad där, något som de som bor där inte verkar bry sig om, de hälsade och fortsatte pyssla med sitt när vi gick förbi. Det var verkligen inte en pittoreskt eller ansad plats på något sätt. Vilket jag tror också bidrog till känslan av frihet.

Inga bilar når husen, det är cyklar och mopeder och självfallet båtar av olika slag som verkar användas som transportmedel. Och benen då såklart!

Lite research

Jag har hittat en 14 år gammal artikel där de boende gått till domstol för att inte få sina hus rivna, utan istället bett om åtgärder som rev och pir för att minska de negativa effekterna av havet. Jag vet inte om det gjordes några åtgärder då och om alla hus fick vara kvar. Men många finns där än i alla fall.

Hittade också en artikel från 2017

Befolkningen på Faro-stranden i Algarve vet att de frivilligt utsätter sig själva för påverkan av stormar i vad som är ett av de områden i landet som är mest sårbara för kusterosion, men deras uppfattning om denna risk är låg. Denna uppenbara motsägelse kan förklaras av en hög grad av anknytning till stranden, i kombination med en djup känsla av gemenskap och rotfasthet, visar en studie utförd av forskare från University of Algarve (UAlg). Känslan åsidosätter förnuftet och är ankaret som håller dem på det landet.

Direktöversatt från publico.pt

Men så hittar jag i en ett år gammal artikel att det byggs hus med lägenheter i området Montenegro i Faro för 49 familjer som idag bor på Praia de Faro, om det syftas på personer i de här husen eller andra delar av halvön framgår inte. Men jag misstänker det handlar om dessa.

Jag som kände och hoppades det var en fristad, för enkel frihet var i alla fall det jag kände. Kanske det är en misär i alla fall. Kanske det är för farligt att bo där. Kanske Faro kommun tvingar folk därifrån. Jag vet inte anledningen och hittar inte fler artiklar.

Kanske det var tur vi var där nu och fotade, kanske hela området är borta om ett par år.

Andra änden av halvön

Vi gick, fulla av intryck, tillbaka till våra bilar och skildes åt, men innan jag och Roger lämnade halvön så drog vi så långt öster ut det gick att göra, bara för att kolla. Och då passerade vi bland annat en camping som hade ett konstverk av min favorit gatukonstnär Bordaloii och så såg vi båten som en kan ta från Faro centrum ut till halvön.

En heldag med unika och fantastiska upplevelser tillsammans med vänner där samtalen flyter så härligt, som ger nya vinklar och tankar. Utmanande och utvecklande, det gillar vi!