Jag tar plats. Jag syns, hörs och har åsikter. Jag släpper ut mig själv. Breder ut mig. Rinner över. Jag driver på. Driver framför allt mig själv men även andra. Medvetet och omedvetet. Jag skrattar – högt!
När en (kvinna!) tar plats är det inte alltid som det uppskattas. Människor känner sig överkörda. Män(niskor) kan känna sig hotade. Att jag är jag är inget hot mot någon annan. Det är bara jag.
Den otroligt känslosamma Anna som har ett brett och djupt känsloregister. Som gråter till Bruce Springsteens ”The River” och som har många ”gammelgäddor” (Mia Skäringers underbara uttryck) som flyter upp emellanåt.
Mitt skratt är en viktig del av mig
Att få släppa ut mitt skratt är så enormt befriande!
Att bara få asgarva när det bubblar inom mig. Jag kan skratta åt så mycket olika saker, men ofta är det faktiskt helt oförklarligt. Jag bara bryter ihop. Och skrattar.
Men skrattet är också fullt av skam
I Los Angeles nyligen när vi gick på the Walk of Fame så bröt jag ut i ett sånt där skratt, varför minns jag inte. Och med ens så kom en skamkänsla. Att jag störde någon. Att jag överröstade någons samtal. Att jag fångade någons uppmärksamhet som borde varit riktad åt ett annat håll. Och mitt i de där skamkänslorna hörde jag en kvinna ropa:
YOU GO GIRL, YOU LET IT OUT GIRL!
Och jösses vad det värmde! Tänker på det nästan varje dag. Jag är så enormt tacksam till denna kvinna som jag dessvärre inte hann se vem det var i vimlet. Men jag är henne evigt tacksam! Det är banne mig inget jag ska skämmas för! Så det så!
Jag lovar här och nu att jag INTE ska hämma mina skratt mer. Aldrig mer!
Hur skrattar du? Hämmar du ditt skratt?
8 svar till ””You let it out girl!” – underbart skrattpepp”
Nej, mitt skratt känner jag inte att jag behöver hämma, inte till vardags. (Däremot måste jag ju hålla igen när det gäller de offentliga sammanhang som jag rör mig i i jobbet, där det kan vara så otroligt mycket komik som man inte får låtsas om…) Jag har kanske inte lika lätt till skratt som du beskriver. Men jag har närmare till gråt än de flesta människor verkar ha, nästan lika nära till gråt som till skratt. Och DET upplever jag är ett stort problem för de flesta.
Ja vissa sammanhang kan ju så klart göra att man måste dämpa el. rent av kväva sitt skratt. Och gråt. Oavsett vilken känsla vi vill och behöver släppa ut så Let it out! Viss hänsyn – ja. Men du förstår vad jag menar 🙂
Jag får en känsla att det handlar om så mycket mer än skratt. Att det är just det där med att ta plats och framför allt att ge sig hän. Om det nu handlar om skratt, ens åsikt eller den känslan som överväldigar en just nu.
Så heja heja till den kvinnan som gav dig kraft – mer sånt i världen. Jag har alldeles för många womensplaining-kvinnor i min uppväxt som jag håller på att frigöra mig ifrån. Men några finns kvar i min närhet – försöker träffa dem så lite som möjligt och framför allt att när jag träffar dem – Let ME all out <3
Jaa.. det handlar nog om att ta plats och ge sig hän. Att det stör normen. You go girl, let it all out!
Älskar att jag har så lätt för att skratta och gör det ofta. Och högt! Tar, som du skriver, plats med mitt skratt. Och med mina tårar … (herregud, The River! Har en hel gråtstory kring den) Häromdagen sa en (väldigt potentiell) kund: skratta inte så jävla mycket – det gör dig inte lika trovärdig och kompetent.
Skratta på! Ta plats! YOU GO GAL!
Va fasen! Klart man är trovärdig om man är glad. Usch! Hoppas du nekar den kunden ;). Vi fortsätter skratta och ta plats, och gråta till The River! Du måste blogga om den gråtstoryn, det är väl hälsa om något!
Högt och lågt!
Det är mitt sätt. Ibland får man väl hålla igen en smula, men för det mesta kommer det ju spontant. 🙂 Så skall det vara tycker jag. 🙂
Att hålla igen sitt skratt för att sammanhanget kräver det (begravning, föreläsning.. eller vad det kan vara) är en sak. Att hålla igen för att man inte får ta plats, det tänker inte jag göra igen 🙂 Let it out girl!