Dessa snart 8 månader har varit helt fantastiska på så många sätt. En sak som varit helt underbart är att jag inte tänkt alls på hur jag ser ut eller vad jag har på mig. Jag har bara varit. Jag.
Det kan säkert verka konstigt för en del, men jag befinner mig i en process som tar tid och kraft. För två år sedan bloggade jag väldigt transparent om det, om att jag duger som jag är. Läs gärna det inlägget först, innan du fortsätter här.
I helvete heller!
Jag har i hela mitt liv känt att jag inte duger för att jag är tjock, och det är inte okej att vara nöjd med det. Som tjock förväntas det att en bantar tills en är smal. Men jag gör inte det längre, slutade för flera år sen, för jag inte mådde bra av det ständiga kravet på mig själv. Sen är jag ju kvinna och ska därför aldrig vara riktigt nöjd med hur jag ser ut, jag ska vilja lägga tid och pengar på att ha fina kläder, make-up och snyggt hår. Mina valkar och gäddhäng ska döljas. Jag ska vilja vara vacker. I helvete heller!
Oftast struntar jag i vad andra tycker, jag vet mycket väl att jag duger precis som jag är. Oavsett hur jag ser ut och oavsett vilka kläder jag har på mig. Men så klart är jag inte alltid så övertygad. Ibland läser jag de där bantningstipsen som frammanar mitt självförakt. Ibland ser jag några före/efter bilder och tänker att jag skulle vara lyckligare om jag gick ner 10 kg. I helvete heller!
Dessa känslor kan också blomma upp när jag träffar människor jag känner, människor jag tycker om. För jag vill ju bli omtyckt. Jag vill duga i andras ögon, särskilt i ögonen hos mina kära. Så även om den jag möter inte alls tänker på mitt utseende så tror jag att de gör det. Det sitter alltså i mitt huvud, för jag har ju lärt mig sen barnsben att jag inte duger som jag är. Jag ska vara smal men inte för smal. Jag ska inte ha den färgen eller den frisyren. I helvete heller!
Jag vill bara få vara
Även på detta planet har de här 8 månaderna varit helt fantastiska! För jag har inte brytt mig om mitt utseende nästan något alls. Jag har för första gången i mitt liv upplevt långa perioder då jag inte lagt energi och kraft på att försöka duga eller anpassa mig till andras förväntningar. Jag har faktiskt bara fått vara. Den jag är. Jag har badat när jag velat. Jag har gått i shorts och linne nästan jämt. Chipsbyxor och sköna tajts är det enda jag äger. Håret klippte jag själv med huvudet upp och ner en gång, annars har det inte sett en sax sen i september. Vilken frihet!
Jag vill fortsätta äga denna sköna känsla när jag kommer till Sverige. Att jag inte ”måste” klä mig på ett visst sätt för att passa in. Jag kommer märka när folk letar efter förändringar i mitt yttre, för att kommentera det. Precis som de lärt sig att komplimanger alltid uppskattas. Nej, jag vill inte ha några kommentarer om mitt utseende. Alls. Utseendet är just det. Mitt.
Jag tror ärligt talat att det här är en av orsakerna till att jag blivit mer introvert på äldre dar. Att jag inte orkar leva upp till alla krav. Att det tar för mycket av min energi. Jag vill inte leva upp till andra förväntningar än mina egna.
Längtar dock efter att få krama om dig, att få berätta och lyssna! Att inspireras och utvecklas tillsammans. Att få vara med dig och vara trygg i våra olikheter. Och när jag tänker på det så försvinner ju oron, för jag vet ju att jag duger alldeles utmärkt! Precis som den jag är.
/Anna
22 svar till ”Lite oro över att återvända till Sverige”
Vilket fint inlägg! Jag förstår precis vad du menar, mvh en som bara har korta shorts i Spanien även om det skulle vara lika varmt i Sverige.
Men oavsett, de som har ett inre lugn och en genuin livsglädje är de allra vackraste av människor. Kram.
Tack Szofia och hej, längesen! Och ja, jag håller med dig om hur vi mår inuti påverkar vad vi utstrålar. Kram!
Ja, dessa kommentar, komplimanger, attityder och antaganden. Vardagen är full av dem och jag känner så väl igen mig i att vilja slippa dem. Såväl slippa höra som slippa svara.
För hur man än gör behöver man förhålla sig till det som sägs.
Har lagt märke till att kommunikationsstilen i min vardag på konstskolan är annorlunda mot den i det vanliga livet.
Där finns ofta den hetsiga vanan att kommentera andras förehavanden och utseenden. Här finns fokus på idéer, material och helt andra utmaningar. Något åt det hållet. Så skönt!
Så gott att slippa svara/försvara/förklara sig. .
Varmt och hjärtligt välkomna hem till Sverige igen. <3 Vi ses!
Ja, slippa svara – det har du så rätt i. Så svårt att bemöta, eftersom jag inte vill ha dem. Även om de sägs i all välmening. Vad härligt att du befinner dig i rätt miljö, både vad gäller kommunikationsstilen och sysselsättningen i sig. Kram!
Ja, vi hann ju prata om det där när vi sågs i Belfort. Så sant! Vad ska de säga därhemma när de får se mitt slitna hår, som inte blivit klippt på ett år? Får jag stora ögon när jag kommer i mina haremsbyxor och nya stora, men bekväma kläder? Tror att jag är för gammal för att orka bry mig längre! Älska mig för den jag är, för jag är lycklig. DET syns utanpå! Där är vi helt överens. Kram!
Egentligen tycker jag det är tråkigt att det ska bli en insikt först när vi blir äldre, var ju samma för mig. Vill så att våra ungdomar kan få ha den här känslan av frihet. Kram!
Visst är det underbart att hitta sig själv och se verkligheten som den är!
Att bara vara och älska livet som det är!
Ja det är underbart!
Den inre resan du berättar om är i flera avseenden väldigt lik min egen. Idag lappar jag mina kläder hellre än att köpa nya, jag klipper mitt eget hår och jag tänker nog väldigt korta och enstaka stunder på mitt utseende. Kanske bara då jag passerar den lilla spegeln vi har ombord i badrummet. De gånger jag känner mig otrygg och lite nervös kring mitt yttre är när jag hamnar i miljöer där jag kan granskas eller känner att det hör till god sak att ”passa in”. Då känner jag mig inte lika bekväm, tänker på den gången vi hamnade i ett sällskap med väldigt ”Posh people” i Frankrike där kvinnorna i sällskapet hade högklackat, perfekta kroppar i ett fint fodral, dvs en klänning som satt snyggt om de väl framhävda brösten och med en frisyr som jag själv bara möjligtvis buret på mitt bröllop. Och med skulpterade naglar med en lack som för tankarna till en splitter ny Ferrari. Kontrasten var påtaglig och jag försökte gömma mina skor, ett par slitna lågskor som sett sina bättre dagar där de skulle samsas under bordets glasskiva till allas beskådan. . Hua!??. Men när hela sällskapet sen skulle ner till kajen så kunde kvinnorna knappt trippa på bryggan…deras klackar fastnade och de vinglade och skrek som små flick-snärtor. Själv gick jag bekvämt och vant och kände att jag fick min revansch. Så alla dagar i veckan vill jag möta min spegelbild där jag ser en kvinna som känner att ”jag är jag”. En enkel tjej, oftast osminkad med håret lite på ända och i bekväma kläder som inte kostat mig en förmögenhet att köpa som vittnar om en lagning eller en liten fläck som inte gått bort i tvätten. Det är då jag känner mig grundat, trygg och mycket lycklig. Dina reflektioner är intressanta, din inre resa likaså där du känns autentisk och unik – en perfekt version av du ❤️.
Tack Helena! Oj, det där sammanhanget hade jag nog känt mig väldigt utanför i, vad härligt att ni kom till en miljö där du kände dig mer hemma. Tror vi kan ha många fina samtal när vi ses. För vi hoppas verkligen att våra vägar korsas i höst/vinter! Kram
Så bra tankar och funderingar du väcker. Jag är sällan osminkad och har en hel del kläder att välja mellan och då är din text extra bra. Vad smink och pyntet har för betydelse, reflektion.
Jag anser mig ha en stabil grund att stå på men reflekterar ibland om min vilja till pynt ändå har en annan grund än den jag tror.
Jag har vad jag minns aldrig fått kommentarer eller komplimanger av mina föräldrar under min uppväxt (eller senare) och jag tror det gett mig en annan grund. På djupet är inte kärlek eller tycka om något jag förknippar med utseende eller prestation. Samma i min relation med J, inga komplimanger utan bara kärlek till mig som person.
Jag har landat i att det är en del av mitt kreativa behov. Jag gillar och mår bra av att skapa. Att forma och ge färg ger lugn och värme. Min kropp är helt enkelt en duk att måla på. Den är av en storlek som inte är fin i magasin men mitt fokus har aldrig varit att passa in (eller fotas i magasin ?). Fokus har alltid varit funktion och jag har aldrig bantat. Jag har alltid trivts med den förutom när värk tar över. Jag kommer fortsätta mitt målande så länge det är roligt.
Tog ett varv runt dina inlägg och tittade på dina bilder för jag insåg att jag inte ens reflekterat på ditt utseende annat än att jag lett åt lugnet och glädjen du utstrålar. Fint att du hittar din väg och gör val som är bra för dig.
Lev gott min vän, ser fram emot att träffas ?
Vad underbart sätt att se på kroppen. Som en målarduk. Jag har inte direkt gödslat bloggen med bilder på oss själva, vilket jag kanske borde göra mer, men det är inte naturligt för mig att fota oss i alla situationer. Hänger säkert ihop med min process. Men samtidigt, så tänker jag att det bör ju vara mer intressant att se gatan vi går på än oss som går på den 😀 Som vi ska kramas! Snart!
Ett klokt och väldigt fint skrivet inlägg! Jag liksom du har alltid sett mig själv som för tjock, för ful, för dum … nu är jag pensionär och har äntligen blivit lite mer tillfreds med mig själv. Inte helt, men jag är en bit på väg!
Tack Anna!
Vad härligt att du hittat dig och den du vill vara!
Underbart inlägg från en vacker kvinna. Du anar inte vilken underbar befrielse det är att leva på en nudistcamping. ALLA ser ut som de gör och eftersom vi är där på vintern så är det ju mest äldre människor, med kroppar som LEVT ett helt liv. Fått barn, opererat ditt å datt. En stomi där, det fattas ett bröst där… men alla hejar glatt på alla. De enda med kläder är personalen *skrattar* Jag har inte klämt in mina fötter i skor på väldigt länge, har inte använt smink på hur många år som helst (lögn försökte en gång förra sommaren, såg för jäkligt ut) Fortsätt vara DU även i Sverige, dina vänner ser DIG inte skalet.
Jag skulle verkligen vilja prova det. Älskar ju dessutom att bada naken. Men tror jag har en bit kvar i min process innan jag är där. Och jag kan ju inte var någon annan än den jag är, så lovar fortsätta med det 😀 Tack!
Visst duger du bra som du är,vi är alla olika o tur är det!
Välkomna hem igen till varma Svedala…
Tack x 2!
Heja dig, så bra inlägg! Detta handlar ju så mycket om att vi vill vara omtyckta och en skev syn på hur vi måste se ut för att bli det. Det har följt mig också genom livet, men nu vid 72 års ålder bryr jag mig inte längre, bjuder på mig själv som jag är. Jag blir lite ledsen över alla unga tjejer som kämpar med alla gillande och kommentarer om hur fina de ser ut. Numera försöker jag aldrig kommentera utseende och kroppar, ja försöker iallafall. Tack för att du tar upp detta och hoppas det känns bra att komma hem till Sverige!
Tack! Ja, det är så stor utseendefixering nu och väldigt långt ner i åldrarna. Det är ledsamt.
Generellt är dina inlägg intressanta och spännande att läsa, visst kan man vara personlig, men en officiell blogg kan också bli för personlig.
Några gånger bör man kanske tänka för man skriver alltför personliga förhållande, både i förhållande till sig själv och till dem som skall läsa bloggen.
Vi har yttringsfrihet (vilket är fantastiskt), men vi har inte yttringsplikt…
Är ni ”tvingade” tillbaka till Sverige på grund av Skatteverkets regler om hur länge man får vara utomlands eller har ni återvänt frivilligt?
Hoppas ni får en skön tid i Sverige 🙂
VI känner inte varandra. Detta är din första kommentar och kontakt med oss. Och i den skambelägger du mig/oss genom att utgå från att vi inte tänker innan vi skriver mina/våra inlägg. Jag skulle kunna bolla tillbaka detsamma till dig ang. din kommentar. Men det gör jag inte, för jag har ingen aning om hur mkt eller lite du tänkt innan du skrivit din kommentar. Det är dock intressant att den kommer till det inlägget där jag visar min osäkerhet på mig själv och avslutar med att jag ändå vet att jag duger som jag är. Om du tycker vi skriver för personligt så är det bara att lämna bloggen. Vi tänker inte ändra vårt sätt att vara, varken online eller utanför, för din skull. Du väljer vad du vill läsa och vi väljer helt själva vad vi bloggar om, och det har inget med yttrandefrihet att göra alls. “Yttrandefrihet … handlar om förhållandet mellan staten och individen, inte om förhållandet mellan individer” Det intressanta i din kommentar är hur du kritiserar mig (oss) för att uttrycka för mkt, men du tycker att du har rätt att kommentera som du gjort. Vi bloggar av egen fri vilja och lust på vår personliga blogg, på vår fritid, vi tar inte betalt och vi lägger ca 10-15 timmar i veckan på det. Vi älskar olikheter och gläds åt respektfulla dialoger och kommentarer. Men vi betackar oss för såna här energikrävande varianter.