Att vara i andra halvleken av livet gör att jag tänker på döden oftare. Den kommer närmare, en fakta som jag inte kan förändra.
Döden är en del av livet och jag känner ingen oro eller obehag över den vetskapen. Däremot så tänker och pratar vi mer om döden nu.
Och visst känns det jobbigt om en av oss ska bli lämnad kvar. Det är väl det troligaste scenariot, att få dö tillsammans på ålderns höst vore så klart det bästa. Men det är ju inte upp till oss att bestämma.
För mig innebär döden slutet på livet. Jag tror inte att vi lever vidare på något sätt. Alls. Kanske därför livet är så otroligt viktigt för mig, jag får ingen andra chans. Inte i någon skepnad alls.
Döden mer påtaglig
Kanske mina tankar kring döden ökat för att ju äldre jag blir desto mer påtaglig blir döden, då även min bekantskapskrets blir äldre, med sjukdomar och död som naturliga omständligheter i livet.
Personer jag aldrig träffat men ändå ”känner” har nyligen lämnat jordelivet. Den senaste är Tjoppe, kapten på Wilma. Nu handlar bloggen om Helena, hur hon söker efter solsken igen.
Ama som lämnade hela svenska bloggsfären i stor sorg när hon dog i november.
Kyrkan här i byn ringer till begravning titt som tätt, jag har aldrig bott nära en kyrka tidigare så det har inte varit påtagligt med alla begravningar som äger rum. Men här hörs det tydligt och det inkluderar mig vare sig jag vill eller inte.
Kanske var det yrseln jag hade i höstas, där jag gjorde en magnetröntgen, som satte igång tankarna på en eventuell tumör i skallen eller liknande.
När jag samlar tankar för det här inlägget dyker det upp ett inlägg hos Ingrid, där hon berättar om saknaden efter sin man, som varit död i ett antal år. Hur sorgen lever i henne. Ett djupt och vackert inlägg.
Böcker om döden
Eftersom jag läser mycket krimromaner så handlar det ofta om ond bråd död. Men det får mig inte att tänka på min egen död. Däremot böcker där döden i sig liksom är en huvudingrediens i boken, det sätter igång mina tankar.
Som ”Liten bok om konsten att dö” och ”Au revoir Agneta” t. ex.
Förberedelser inför döden
Oavsett anledning så har vi i alla fall börjat prata om vad som händer om en av oss dör. Vad behöver vi ha förberett?
Testamente
Som den organiserade person jag är så har jag alltid varit noga med att ha ett testamente. Nu har vi testamenten här i Portugal.
Jag har också skrivit ett dokument med kontaktuppgifter på personer som kan tänkas behöva kontaktas här i Portugal som jag gett till min dotter. Där finns uppgifter om advokat, mäklare, vänner etc. – och vilka som pratar engelska och inte. Detta dokument kan ju vara bra ifall vi båda skulle dö samtidigt.
Funktioner och lösenord
Ett dokument har vi upprättat där det finns lösenord och pinkoder för telefoner etc. Vi har olika tjänster och självfallet personliga inloggningar. Om en av oss dör behöver den andra ha tillgången. Så det dokumentet fyller vi på efterhand. Vi använder båda 1password.com för våra digitala inloggningar så det är inte så mycket som behöver skrivas in i dokumentet.
Ingen begravning
Jag har ibland genom åren funderat över vad jag skulle vilja ha för begravning. Tror första gången var när pappa dog, hans begravning var för mig en svårare upplevelse än själva döden. För mig blev det inte ett farväl, det blev en påminnelse om allt vi inte skulle få uppleva tillsammans. Jag sörjde min pappa väldigt länge. Tänker fortfarande på honom, men sorgen har förändrats och gör inte lika ont längre.
Idag tänker jag att jag inte vill jag ha någon begravningsceremoni över huvud taget. Jag vill kremeras och spridas i havet, gärna i Altanten. Men eftersom jag är död när det är dags så spelar det mig ingen roll alls vad som händer. Det är mina efterlevande som får bestämma vad de har behov av. Vill de ha en begravning så ska de självfallet ha en.
Jag vet att som sörjande är det så mycket praktiskt att gå igenom så att ha en planerad begravning helt klar hade underlättat, men det kommer jag inte förbereda.
Om jag blir lämnad kvar ensam
Att bara tänka tanken på att Roger skulle dö gör så ofantligt ont. Trots att han sitter här bredvid mig och läser just nu. Vem är jag utan honom vid min sida? Vad vill jag när jag inte har min stöttepelare intill mig? Vart kommer jag gå utan min vägbelysning? Hur ska jag klara att gå upp på morgonen när jag inte har en dag med Roger att se fram emot?
Det är svåra tankar, men som jag känner är viktiga att fundera kring. Även om det inte går att förbereda sig så vill jag ändå ha börjat reflektera över detta, och tillåta mig att göra så med jämna mellanrum. Att mentalt förbereda mig på den bottenlösa sorgen.
Det är okej att dö
Ja jag tycker faktiskt det. Om jag skulle få ett besked om att min tid är på väg att ta slut så tror jag att jag skulle kunna acceptera det. Jag lever ett rikt liv, ett liv jag till stora delar har valt själv. Om det tar slut nu så har jag gjort vad jag kan för att leva fullt ut. Mer än så kan jag inte göra. Men jag hoppas innerligt jag har många fler aktiva beslut att ta i mitt liv, att jag får många fler år att fylla med liv.
Har du tankar kring döden och praktiska saker kring det?
Bilden är vy från balkongen, ganska hårt beskuret.
40 svar till ”När någon av oss dör”
Jovisst är det så att man tänker mer på döden numera.
Då är vi två, minst 🙂
Döden. Förr skrämde den mig, men idag tycks den inte lika skrämmande.
Sant att man bör leva så rikt man kan, för även om jag personligen tror på ett liv efter detta, så tror jag inte vi kommer kunna leva om. Alltså göra det vi missat, utan mer att själarna finns kvar.
Det är spännande frågor och funderingar. Intressant att läsa om.
Kram
Kanske det är åldern som gör att vi inte skräms längre. Att accepterandet kommer liksom tillsammans med andra insikter vi får med fler år i bagaget. Intressant att läsa dina tankar. Kram
Ett mycket tänkvärt inlägg. Fint skrivet.
Ju äldre vi blir desto oftare kommer vi att på olika sätt möta döden. Jag tänker sällan på det men när det händer tråkigheter blir om blir man så klart påmind.
Tack Anette!
Jag som skämtsamt brukar säga att jag ska bli katt i nästa liv och bo på ett bra ställe……
men innerst inne tror jag som du, när det är slut så är det slut. Därför är det viktigt att leva här och nu, precis så som du gör. Jag har inget förberett (vi har ju inga barn) inget testamente eller nerskrivna koder osv.
Mycket tänkvärt inlägg.
Men idag firar jag livet, tidigt i morse fick mitt ena kusinbarn en lite pojke. Ett annat kusinbarn fick en flicka i februari och om typ en vecka är det dags för ett tredje kusinbarn att bli mamma.
Bra jobbat på tipspromenaden hos mig idag=)
Ps. jag tror inte att gallbildningen på din ek gör att trädet dör ( jag tror att det är gallbildning.)
Blir glad av att du gillar inlägget. Jag brukar skämtsamt säga att jag vill bli en gris i nästa liv: äta, sova, bada och kela 🙂 Gallbildning var helt nytt för mig, tack för infon!
Döden och livet hör ihop, mår man bra är det ok att leva länge och bli gammal…. (Jag gjorde magnetröntgen för mitt öra nyligen, för ett öra är nedsatt, inga knutar… men har en hörapparat nu, andra örat ok).
Vi vill inte ha nån gravplats, stressa anhöriga springa på graven, nej… Min 90-åriga mor fick minneslund, utan namnskylt, närmast där hon bott femtio år, i Göteborg är det så, ont om gravplatser. Svärdotter begravningsentreprenör, vi har pratat om allt möjligt, pratat med min mor också, finnar har naturlig inställning till livet och döden.
Vilket fint och tänkvärt inlägg. Vi som fick möjligheten att träffas och leva ihop ganska sent i livet försöker nog ta vara på varje dag. Lars har ju redan upplevt att bli änkeman och då bestämde han sig för att aldrig tacka nej till något roligt och lustfyllt. Visst är det bra att dokumentera hur en vill ha det när det är slut, så hade min mor gjort och det var inga problem, allt från musik till var minnesstund skulle vara var klart.
Vi fick en bra idé i ditt inlägg att dokumentera inloggningar och koder, vilket jag aldrig haft en tanke på.
Nu ska vi fortsätta livet för visst är det ett privilegium att få åldras, så länge en får vara frisk och nyfiken….
Tack! Skönt din mor gjort allt klart innan! Vad bra att ni blev inspirerade till att spara ner koder etc. Ja vi åldras så gärna, och vi vill gärna vara friska och nyfikna också.
Skönt ni vet vad ni vill och att ni har lätt för att prata om döden. En naturlig inställning är ju bra, det är en naturlig del av livet.
Fint klokt och tänkvärt, att tänka och planera kring detta oundvikliga.
Jag, vi har också pratat om detta och hur viktigt det är med dokument och testamente. Jag önskar egentligen inget speciellt i samaband med min begravning men vill att det som ska fördelas inte blir till konflikter.
Tack Kerstin! Konflikter på grund av arv är vidrigt. Finns något ordspråk som är typ ”när Gud tar, träder Djävulen in”, otäckt hur folk kan bli när det finns pengar i horisonten.
Det är klokt och bra att tala om hur man vill ha det och att underlätta för efterlevande. Ett testamente kan vara nog så viktigt också. Tyvärr är det inte helt ovanligt med konflikter efter ett arvskifte vilket känns mycket ledsamt.
Vi tycker oxå det är bra att prata igenom. Och återkomma till det, då önskemål kan förändras. Konflikter efter arv är verkligen ledsamt!
Vi resonerar ungefär som du/ni gör.
Absolut att jag tänker på döden oftare nu, men på grund av en svår olycka i tonåren (plus flera allvarliga sjukdomstillstånd) så har jag kanske tänkt på den relativt ofta, trots ung ålder.
Jag överlevde olyckan men dock inte min pojkvän, så det gjorde nog mig väldigt medveten om hur plötsligt och oväntat ett liv kan slockna.
Tills nu har jag fått 50 extra år och nästan varje kväll tackar jag för det.
För ca 15 år sedan hade jag en mycket stark andlig upplevelse men den innebar inte att jag tror på ett liv efter döden i alla fall.
När det är slut så är det.
Vilken tråkig upplevelse för dig att leva med. Förstår den har präglat dig. Det är en skön känsla tycker jag, att det liksom är slut när det är slut. Passar mig bra.
Visst tänker man mer på sitt framtida avslut när man närmar sig ålderdomen eller är där.
Helst vill man ju gå samtidigt när det är dags men det är få förunnat förstås, lite av livets gång, någon blir ju ensam till sist.
Tror ju också att det tar slut när det är slut, skulle gärna vilja finnas kvar på något vis som man läst och sett på tv om men nej, man kan ju inte alltid få som man vill.
Ha nu en fin söndag. 🙂
Visst är det få som får gå samtidigt. Det blir vad det blir. Att det är slut när det är slut passar mig väldigt bra, har ingen önskan om att tro något annat.
Jag blev ju lämnad ensam och det var väl kanske inte så konstigt, för Åke var 13 år äldre än jag. Det var svårt, men jag visste hur mycket han älskade mig och hur enormt beroende han var av mig, så efter den första svåra tiden var jag tacksam för att det blev han som gick bort först.
Trevlig söndag!
/Ingrid
Jag tror vi är lika beroende av varandra, så oavsett vem som går först blir det svårt för den som är kvar. Men vi reder oss säkert, de flesta gör ju det.
Du har så rätt, när man är inne i andra halvlek så att säga, så närmar sig givetvis sig döden på ett annat sätt än när man är yngre, då man mera eller mindre känner sig odödlig.
I och för sig så har hela mitt liv handlat om döden, flera av mina barndoms-och ungdomsvänner dog unga, i min familj fanns syskon som hade dött redan innan jag föddes, döden och livet har verkligen gått hand i hand med mig hela mitt liv.
Men vi har liksom ni, skrivit våra testamenten här i Portugal, nu ska jag bara sätta på pränt det praktiska och sända åt barnen. Det kan ju gå så lyckligt att vi båda får lämna jordelivet samtidigt och då ska det fungera för dem som blir efter .
Ha en skön levande dag! Kram!
Ja vi tänker lika här också Karin 🙂 Jag har inte haft döden med mig hela livet dock. Haft en väldigt levande dag, kram tbx!
Idag har du ett svårt inlägg, att ordna allt medan en kan gör det lättare för de som blir kvar. Min mors och min systers önskningar var att askan skulle spridas här i Bödabukten och då blev det. Jag tror på livet efter detta och att de ligger där i vågorna i glittrande hav och njuter, på vintern tänder jag ljus för alla mina saknade, på piren eller i närheten.
När min syster och svägerska dog med 6 veckors mellanrum 2014-15 gjorde jag iordning en bok med uppgifter om inloggningar, bankuppgifter och annat viktigt, när jag berättade det och var den låg för pojkarna blev de jätteoroliga, när min bror dog 1 1/2 år senare började jag rensa bland papper och annat jag inte vill att barnen ska behöva göra.
Jag tänker på döden ofta och på senaste tiden flera gånger varje dag.
Min tanke på livet efter detta är inte att jag ska få en andra chans, utan att jag föds i en annan kropp eller att jag lever kvar i en annan värld.
Om du är nyfiken på varför jag tror på ett liv efter detta, så har jag två kategorier ”från andra sidan” och ”för er med öppet sinne”
Det blev kanske en rörig kommentar här, först tänkte jag hoppa över inlägget när jag började läsa, och många svåra och tunga tankar kom upp, men det är ett viktigt och tänkvärt inlägg om att kunna prata om döden.
Jag har klickat runt lite bland de inläggen i de kategorierna hos dig. Men det fastnar inte. Jag har träffat andra som ser och känner sånt som jag inte upplever. Jag behöver konkreta saker. Gillar inte Sci-Fi eller Fantasy heller. Ledsen att jag gav dig tunga och svåra tankar. Jag vill verkligen kunna tala om döden.
Det behöver du inte vara ledsen över, ingen undkommer döden och en måste kunna prata om den.
Jag var fruktansvärt mörkrädd när jag var yngre, när mor dog -97 förstod jag att det var min förmåga att se och känna, för efter det har jag alltid känt hennes närhet och aldrig varit rädd för mörkret trots att jag bott ute i skogen.
Jag gillar inte heller Si-Fi eller Fantasy.
Vad bra du nu inte är rädd för mörkret, när du har henne vid din sida!
Ett tänkvärt inlägg, och precis som dej så tänker man mer på döden nu än när man var yngre. Nu har jag ju färre år kvar att leva…och då kommer ju tankarna på döden. Men tyvärr, tror inte heller på ett liv efter detta. Men något jag borde ta tag i, så är det just det praktiska när man dör…det finns ju det ”vita arkivet” som Fonus har, som man kan fylla i, borde titta närmare på det.
Ha en fin kväll!
Tack! Jag har hört talas om det vita arkivet, men inte engagerat mig i det heller. Detsamma!
Självklart tänker jag mycket på döden men jag låter inte tankarna skugga livet. Det tror jag inte att du gör heller för du och din Roger verkar leva ett rikt liv och njuta av det. Ett liv som ni har utformat precis som ni vill ha det och förhoppningsvis får ni leva och njuta många år tillsammans. Tack för dina fina ord om mitt inlägg. Jag tyckte själv att jag bara berörde mina känslor på ytan men det värmer att du ändå uppskattade det <3
Jag önskar att jag hade planerat så som ni har. För min del underlättade det att vi var gifta och bara hade gemensamma barn. Det behövdes inga testamenten. Jag och våra tre barn gick tillsammans till begravningsbyrån och kom med våra olika förslag. Det blev väldigt bra. Men efter begravningen kom den svåraste tiden för vad fanns det kvar då. Det var verkligen ett avsked. Men det hjälpte att ta itu med allt, sälja hus, flytta och fixa alla papper. Jag har alltid varit en kontorsråtta som gillar papper så det var något jag kunde. Men nu bluddrar jag på och det var inte meningen. Tack för ett jättefint inlägg som nog väcker tankar och funderingar hos de flesta. Dör gör vi alla till slut och jag tror inte, och vill inte tro, på ett annat liv efteråt. En av mina döttrar sa "jag vill inte tro på ett liv efter döden för jag vill inte att pappa ska veta att han är död". De orden fastnade hos mig.
Bra, det gör inte jag heller. Jag vill verkligen leva och njuta av livet. Jag uppskattade ditt inlägg! Tack för din bluddriga kommentar, gillar den! Åh det var fina ord som din dotter sa.
Hur tufft det än är så är en begravning ett avslut på ett sätt. Vi hade ingen för svärmor och det blir mest konstigt, men det är så hans pappa ville ha det. Hon är spridd i havet hon med. Har tänkt på döden mycket sista tiden då så många lämnat sen 2020. Tyvärr är de flesta yngre och borde ha fått flera år till att leva. Några valde det tyvärr själv. Jag tror att vi lever vidare efter att vår fysiska kropp är borta. Kalla det vad du vill, ande, själ, eller bara en energi som förs vidare.
Fast vi kan ju göra avslut på andra sätt en just en begravning. Jag tror det handlar om en vana och en inställning. Jag har förstått du har fått uppleva mycket sorg se senaste åren. Tack för att du delar med dig av dina tankar kring efter-döden.
Mycket tänkvärt! Jag oroar mig mer för att bli gammal med sjukdom o krämpor som begränsar mig o min kreativitet.
Försöker njuta av livet liksom ni gör.
Naturen är min bästa medicin och livskraft.
Ja sjukdomar och krämpor vill vi inte ha! Visst lever ni livet vännen. Kram!
Så fint och tydligt du skriver om livet som en dag tar slut. Jag har alltid tänkt på döden, så länge jag kan minnas. Något mina partners aldrig har begripit. Min mamma dog hastigt när hon var nyss 48 år fyllda, min far blev 66. Om jag lever till 70 så är jag den som levt längst i min lilla släkt. För många år sedan skrev jag i Vita arkivet för att ge lite vägledning till min enda dotter. Jag vill också att min aska sprids i havet. Jag hade önskemål om begravningsmusik, tills jag insåg att jag inte själv kommer att vara där och lyssna. Nu har jag gett fria händer till min dotter, hon gör vad som känns bäst för henne. Jag är ensamstående sedan tiotalet år efter många äktenskap o fler blir det inte, så allt känns enkelt med det praktiska. Inga mina barn och dina barn, inget att ärva.
Viktiga saker detta, döden är en del av livet och jag läser ofta böcker som handlar om döden.
Vi tänker lika ser jag, hoppas du får många år till fyllda av glädje, insikter och utsikter Paula!
Vilket bra inlägg!
Jag älskar fantasy och sci-fi men tror inte på något som helst efter döden. Har berättat för barnen hur jag vill ha det; ingen grav de måste sköta och besöka och eftersom jag gått ur svenska kyrkan behövs ingen ceremoni utan jag vill att de ställer till med ett rejält gravöl där de pratar minnen och spelar massor av Springsteen! Sedan gillar jag tanken på att askan sprids mellan personer som stått mig nära och de i sin tur får sprida askan på ställen de förknippar med mig eller tycker skulle passa och sedan berättar för min familj var och varför. Inser dock att detta inte är tillåtet. Tyvärr.
I staterna vill man tydligen gärna göra glassmycken där man inkapslar askan, något som inte är tillåtet i Sverige och som jag tycker låter rätt makabert …
Var längesen vi gick ut svenska kyrkan också. Springsteen hoppas jag det spelar också, men misstänker de inte gör det då kärleken till The Boss inte är densamma hos resten av familjen 🙂 Gillar verkligen tanken med att dela upp askan, att de som känner att de vill sprida lite kan få göra det. Ett sånt smycke vill jag inte ha..