Bland våra vänner & bekanta är det nu flera som väljer bort sitt nomadliv, till förmån för en fast bostad. I Sverige eller utomlands.
Vi har ju själva levt som nomader under tre år och tyckte det var en fantastisk period i våra liv.
När en gör en så stor förändring att sälja i princip allt en äger för att sedan luffa runt i husbil, på båt och på olika hotell medan en upptäcker världen så tänker en (inte vi i alla fall) inte på hur länge en ska leva nomadliv. Det är här och nu som gäller och det blir så länge som det blir. Det är en del i nomadens tänkesätt tror jag, att leva här och nu.
Precis just nu har vi flera vänner som håller på att avsluta sina nomadliv. De har alla det gemensamt att de saknat en fast plats, något de genuint känner är deras hem. Och det kan jag relatera till.
Under våra tre år på hjul fascinerades jag över att jag kände mig hemma hela tiden, oavsett var vi befann oss eftersom vi hade hemmet med oss. Fast nu känner jag mig mer hemma än jag gjort på länge. Tror det har med trädgården att göra, med sammanhanget och människorna omkring oss. För vad jag än intalade mig så var vi ju turister överallt där vi var. Nu är jag hemma, vi bor här. I Portugal. Och jag får nypa mig själv i armen ofta för det känns så fantastiskt och häftigt.
Från inlägget ”Saknar ni husbilen?”
Det är nog bara tillfälligheter som gör att vännerna gör denna rockad i sina liv samtidigt. De har alla levt väldigt olika nomadliv och den gemensamma faktorn är att vi lärt känna dem under vår tid som nomader.
När saknaden efter en fast plats infinner sig så växer den sig stor snabbt (i alla fall för mig). Men det är en process att hitta rätt plats att bosätta sig på, särskilt om en har nomadblod… Vad är viktigt där jag ska bosätta mig? Var vill jag bo? Hur vill jag bo? Det är frågor som är svåra att besvara eftersom bosättningen får nya förutsättningar när en tänker långsiktigt.
Fast samtidigt är det ju bara att ta nya beslut om en annan plats ifall det inte blev som en önskade, och beslut är något nomader generellt är både bra på och snabba med.
Lycka till kära vänner!
Bilden är vårt hus och vår tomt från baksidan. Så som vi sällan ser det själva.
18 svar till ”Nomadlivet väljs bort”
Nomadliv har jag nog inte drömt om, är en riktig stugsittare 🙂 Ska nu plocka lite egna vindruvor med barnbarn utanför köksdörren här på Hisingen.
Det är ju inte för alla 🙂 Så mysigt!
(men har flyttat 25 gånger, hälften med föräldrrna, och bytt land en gång)
Hahah, se där, lite nomadblod finns det nog ändå :=)
Jag är inte nomad – borta bra men hemma bäst! Resa gjorde jag innan pandemin nu blir det mer ”utflykter” så att jag inte är hemifrån så länge.
Tidigare var jag nyfiken på husbilsliv men kom aldrig till skott! Däremot cykelsemester med nätter på vandrarhem el b&b.
Har nu blivit för kräsen och bekväm för annat boende…
Kul att se ert hus från ”baksidan”! Går er tomt ändå ner till träden? Över ängen? Hur många m² är er tomt?
Det var väldigt bekvämt med husbil, med egen toa med sig jämt, nu har jag fått börja acceptera offentliga toaletter, vilket är okej här i Portugal då de oftast är riktigt rena. Ja vår tomt går ner träden, ängen är vår. Totalt har vi 3800kvm.
Vilken häftig, oförglömlig upplevelse att leva nomadliv. Jag är för hemmakär för att klara av det, men imponeras av dom som tar/tagit steget.
En riktigt härlig period i vårt liv, något vi verkligen inte skulle vilja ha ogjort. Det har öppnat upp våra ögon och ändrat våra värderingar enormt.
Jag känner att det finns en nomad i mig. Jag skulle vilja bo ännu enklare än jag gör, men jag hör väl till dem som oroar mig för hur jag skulle klara en husbil ensam.
Men vem vet vad framtiden för mid sig. Härligt att då och då titta in här i alla fall och få drömma sig bort.
Kul du gillar att komma hit ibland Carita 🙂 Om en inte stänger några dörrar kan ju vad som helst hända, det är rätt härligt att inte vet vad som händer i framtiden.
Det här med nomadliv under längre tid är jag verkligen tudelad i mina tankar kring. Å ena sidan trivs jag så otroligt bra ute på rull och har inga svårigheter att vara borta ett par månader, medan tanken på att övervintra i t ex södra Europa inte lockar mig ett dugg. Helt plötsligt kanske jag kommer på andra tankar, vem vet, då Lars gärna skulle vilja vara borta åtminstone under vinterhalvåret…..
Om det är en fast camping som gör att du inte lockas så är det ju inte alls nödvändigt att stå till i flera månader. Vi rullade ju flitigt de första två åren.
Har aldrig levt nomadliv. Inte haft en längtan att flacka omkring i husbil eller husera i hotell. Har faktiskt aldrig tänkt tanken heller. Men ni som gjort det är minst ett äventyr rikare:-)
Det är ju himla bra att inte alla är nomader, att vi är olika berikar ju bara. Och visst är det så att vi är ett äventyr rikare.
Man önskar kanske olika saker, olika tider i livet. Vi lever en hel del nomadliv, men har också vår fasta punkt i husbåten. För oss passar det, just nu. Kanske ändrar vi oss. Och för nån annan passa nåt annat. Så är det ju 🙂 Fint att ni känner er hemma!
Så kan det absolut vara, dock drömde vi om en husbil i 10 år innan vi slog till och om utlandsboende ungefär lika länge. Sen vet en inte vad som händer i framtiden och det är en av livets stora tjusningar tycker jag.
Roligt och intressant att läsa dina tankar om nomadlivet. Hur ni tänkt, hur ni gjort, omprövat och ändrat och att ni nu slagit er ner i Portugal. Roligt att ni känner att detta känns bra.
Minns att jag tidigare läste inlägget om ”Saknar ni husbilen” och läste det nu i repris.
Nomadliv har jag aldrig direkt önskat mig men hade jag haft tankarna hade jag säkert testat. Har aldrig varit orolig för att testa det jag velat.
Rest har jag gjort sedan jag föddes, långt och kort och bott utomlands i olika sammanhang, som barn, ungdom, vuxen och äldre. Men har alltid haft min fasta punkt hemma i Stockholm. Även under de fyra år vi bodde i Peking hade vi lägenheten här på Söder som fast punkt och vi var hemma till jul och sommar.
Vi har ju i nio år haft vår spanska stuga som komplement till vårt hemma- hemma här på kajen vid vattnet.Och det har passat och passar oss perfekt. Om vi ändrar oss – Tveksamt. Men, då blir det något annat.
Och det ena utesluter sällan det andra är något jag lärt mig under årens lopp.
Att trivas och må bra är viktigast och vi gör det ju på olika sätt.
Så kloka ord Ditte, visst är det viktigast att trivas och må bra. Och livet är föränderligt och det är en del av tjusningen tycker jag. Och visst är det fantastiskt att vi kan ändra oss hur många gånger som helst, det finns ingen skam i det (heller) och bara häftigt att prova på och se vad livet bjuder på. Du har verkligen upplevt mycket med dina val och det gläder mig!