Det låter dramatiskt, och det var det. För mig inför den här veckan som precis passerat. Jag byggde upp en oro och mindes tidigare tillfällen alltför väl då jag har haft stora problem med denna utmaning.
Utmaningen att vara ensam hemma under några dagar. Det är många år sedan som jag var ensam över natten och det var nu dags att vara ensam i fem dagar och framför allt i fyra nätter.
Ensam hemma
För nätterna är de värsta, när jag ska försöka sova och inbillar mig både det ena och det andra. Några anledningar till att jag inte mår bra när jag är ensam:
- I min uppväxt var jag ofta ensam & bortvald.
- Vissa filmer och böcker har gett mig otäcka bilder som inte försvinner.
- När vi bodde i Kåhög var det spår i snön runt huset en morgon.
- Inbrott, våldtäkter och mord överallt.
- Mörkrädd.
Detta är saker som inte alls får plats i mina tankar när jag är tillsammans med någon (särskilt Roger).
Så när den här veckan närmade sig så byggdes oron upp, sakta men säkert. Jag tänkte att dagarna nog inte skulle vara något problem, då är jag ju alltid sysselsatt, men när mörket faller och när jag ska sova, då var jag helt inställd på att jag skulle må dåligt. Våndas, snurra i sängen och arbeta med att motarbeta svåra tankar och känslor.
Annika på andra sidan Atlanten fanns bara ett samtal bort, om jag skulle behöva. Hon har ju en annan tidszon och är därmed vaken när alla andra sover. Så skönt att veta att jag inte var helt ensam i de mörkaste timmarna. Tack för det vännen!
Gick alldeles utmärkt!
Men nej då, jag har mått utmärkt den här veckan! Visst har jag saknat Roger enormt mycket. Men det blev inte som jag befarat, så som det varit tidigare i mitt liv. Jag hade inga jobbiga tankar alls.
Jag är trygg i Portugal. Jag är trygg här där vi bor. Jag är bevisligen numera trygg i mig själv.
Första dagen hade jag en heldag tillsammans med en kompis och vi hade det supermysigt på alla sätt. Det var en perfekt mjukstart för mig. Bilderna på den vackra eken ( troligen quercus rotundifolia) tog jag under vår promenad den dagen.
Resten av veckan har jag varit själv. På dagarna har jag arbetat i trädgården och gosat med Sombri mestadels för Assi var borta i flera dagar. På kvällarna har jag redigerat bilder, bloggat eller kollat på en TV-serie.
Jag har somnat precis lika fort som jag alltid gör, även efter nattliga toalettbesök. Inte en enda gång har jag tänkt tanken att någon skulle komma in. Behövde inte ringa Annika och jag behövde inte heller ha en kökskniv på nattduksbordet! Vaknade utvilad vid 6.30 varje dag, precis som jag brukar.
Har pratat/sms:at med Roger flera gånger varje dag, sagt godmorgon och godnatt, berättat om vad jag gjort och fått höra om hans dagar. Vi har skickat lite bilder här och där. Kan lätt säga att utan den kontakten hade det varit mycket jobbigare!
Jag är så glad att jag kommit hit, att jag bevisligen kan vara ensam hemma utan att må dåligt! I alla fall i några timmar eller i några dagar..
Förstår att många tycker det är härligt att vara ensam hemma, men det tycker inte jag. Det har gått jättebra, fast härligt har det inte varit. Det var det däremot när han kom hem, senare än tänkt och till Lissabon istället för Faro. Struligt som vanligt när vi flyger.
Jag åkte och hämtade honom, ca 1,45 tim bilkörning har vi dit. Om en inte missar en avfart vill säga och råkar hamna i världens kö. Mitt i natten. Vad sjutton gjorde alla bilarna där då? Nåja, jag kom fram precis när Roger kom fram till parkeringen som vi bestämt vi skulle mötas på. Den kramen var efterlängtad, pulsen gick ner och jag satte mig på passagerarsätet och lät Roger ta oss hem, genom mörkret och allt glesare trafik.
Hur känner du? Uppskattar du att vara ensam hemma under flera dygn?
Lämna ett svar