Priviligierade men saknar full frihet

Vi är verkligen priviligierade. Vi har fått smak på den stora frihetskänslan. Att kunna vara exakt där vi vill. Men just nu kan vi inte det. Och det saknar jag enormt. 

Att kunna göra egna val i livet är mitt mantra, och jag är fullt medveten om att vi är priviligierade som kan göra egna val hela tiden. Jag är uppvuxen med massor av krav och måsten. ”Du måste göra si, du måste göra så”. Normer och andras förväntningar har varit så viktiga i hela min uppväxt. Det är nog en av anledningarna till att jag som vuxen älskar friheten att ta egna beslut och därmed gör det så ofta som jag vill och kan. Och jag struntar i vad alla andra tycker och tänker.

Fast just nu har vi inte full frihet.

Vi står där vi står.

Roger jobbar sina sista veckor på glasmästeriet, som han sagt upp sig ifrån, och vi måste stå i närheten hela veckorna.  Vi är villavakter och det är en kalasbra lösning! Men ändå. Vi måste vara här. I några veckor till. Fy för måsten.

Vill bada.

Värmen gör att jag vill bada. Jag vill alltid bada, men mer när det är så här varmt. Men på grund av mitt sår får jag inte bada i sjö, vilket är det enda som finns här omkring. Så jag skulle vilja att vi stod vid havet. Nu.

Fått smak för friheten och vill ha mer.

Under våra tre semesterveckor var friheten så enormt stor och jag vill verkligen känna den igen. Visst, vi jobbade inte särskilt mycket, så det blir ju annorlunda sen. Men friheten. Den. Saknar. Jag.

Vi är priviligierade.

Jo, jag vet. Vi har det otroligt bra med stor frihet! Vi är verkligen privilegierade. Vi vet det. Vi har så stora valmöjligheter, vi kan påverka vår vardag och vårt liv. Och när vi nu inte kan göra det fullt ut så gnäller jag. Men.

Detta är en blogg om vår livsstil och jag vill berätta om även det som faktiskt är jobbigt (även så här triviala problem). För vi är helt övertygade om att vi kommer upptäcka ljuvliga fördelar och bedrövliga nackdelar. Som med alla livsstilar.

Och just det här att vara fast på en plats som inte har riktigt det vi vill och behöver och ändå inte kunna rulla vidare, det är något vi måste lära oss att acceptera, för det kommer säkerligen att hända igen. Men det är kvävande och jag saknar friheten att välja. Så.

/Anna