Reflektion om Olympiska spelen

Jag älskar att se vissa sporter på TV. Men jag blir samtidigt väldigt ledsen över hur krav från omvärlden förstör för utövarna.

För mig är sport en lek, en rolig aktivitet med tävlingsmomenten att komma först över mållinjen. Den leken finns nog i oss alla: ”vem kommer först till trädet”, ”försten i vattnet” och så vidare.

OS skapades för att en fransman var övertygad om att sport skulle göra världen bättre.

I OS är det inte viktigast att vinna utan att delta, det viktigaste i livet är inte att segra utan att kämpa väl.

Olympiska valspråket

Jag tror fransmannen hade rätt. Jag är övertygad om att sport gör världen bättre. För jag tror det är viktigt att leka.

Är Olympiska spelen en lek?

Alla deltagare tränar i åratal för att ta hem en medalj. För att göra sitt land stolt och för att få en bekräftelse på att de är bäst i det de gör. Det är en fantastisk prestation och målmedvetenhet oavsett vad resultatet blir. Alla som deltar i OS (eller andra idrottssammanhang) bör få den bekräftelsen! En idrottare ställer enorma krav på sig själv och justerar sin träning, kost och allt i vardagen för att bli bäst och för att ge oss tittare en spännande upplevelse.

I jakten på guldmedaljer kommer kraven på prestation även från alla andra. Från media, investerarna, sponsorerna, sociala medier, folket osv. Dessutom misstänker jag att de tvingas delta i intervjuer om de ska bära landslagsdräkten. Och krav på särskild klädsel.. men det är en annan (väldigt viktig) reflektion.

Varför tittar jag på t.ex OS?

Jag njuter av handbollsmatcher och bordtennismatcher främst. Har spanat lite på gymnastiken och andra för mig udda sporter med svenskt deltagande. Jag fascineras av kroppskontroll, taktik, jävlar anamma och jag älskar när det är spännande.

Som svensk hejar jag så klart på de svenska deltagarna. Men jag hejar även på portugisiska, dock söker jag inte upp sporter med portugisiskt deltagande. Jag kan också heja på en person jag fattat tycke för av någon anledning, oavsett nationalitet. För det är för mig inte viktigast vem som vinner, för mig handlar det om spänningen och jag är så tacksam att jag har förmånen att kunna delta i leken, via TV-rutan.

När OS är slut så minns jag inte resultaten, siffrorna eller medaljerna, utan det är känslan av upptrappningen och den spännande leken som jag njuter av. I stunden.

OS är ingen lek

Doping och psykisk ohälsa. Missunnsamhet och rivalitet. Pengar och business. Skam och skuld.

Sport är inte en lek längre. Deltagarna pressas för hårt, media jagar rubriker som säljer utan att tänka på hur och om individer drabbas. Företag av olika slag tjänar grova pengar och människor spelar bort pengar de inte har samt att många familjer splittras.

Vad har hänt? Varför har sporten blivit på blodigt allvar istället för en spännande lek?

Vad gör jag då?

Stödjer jag denna förändringen genom att titta på OS? Ja, det gör jag ju så klart. Vad gäller OS så betalar jag SEK 129,- för att få tillgång till sändningarna under ett par veckor. Jag är en tittarsiffra i statistiken. Kan jag vara utan det? Absolut kan jag det, det är ingen drog fast jag gick upp kl. 03.00 en natt för att se Sverige möta Portugal i handboll.

Frågan är om jag vill vara utan det. Och nej det vill jag inte. Jag vill också se längdskidorna på vintern och jag vill kunna se bitar av Formel 1 (som ju Roger följer noga). Jag har själv varit aktiv i många olika sporter (t.ex. handboll, simning och bordtennis) och jag tycker det är väldigt roligt att se andra utöva dem.

Men jag sätter ingen press, jag sprider inte medias artiklar och jag skulle aldrig få för mig att uttrycka en besvikelse över resultat eller prestationer. Jag pekar inte finger eller buar på live event. Passionerad som jag är, så utropas ”nej!” eller ”fan!” här hemma i soffan, men det ligger ingen värdering av utövarens prestation i det. Jag ropar oftare ord som ”bra!”, ”snyggt!” ”kom igen!” och ”jaaaaa!”. Jag hänger med i hejaklacken och hyllar. Jag njuter av stundens hetta och är tacksam för att få vara med på ett hörn.

Jag hoppas att vi var och en tänker på hur vi kan bidra till att göra de Olympiska spelen (och andra tävlingar) till en lek igen. En lek vi alla kan delta i och glädjas åt.