Semlan, Assi & Sombri

Vi har Semlan och hennes. ungar omkring oss mycket nu. På avstånd, men de är här, hos oss.

Ett tag kallade Roger Semlan för ”förrädaren” för att hon flyttade ungarna utanför vår tomt. Det var jättetråkigt att se hur hon valde att bara komma hit och äta men inte lita på oss tillräckligt för att ha ungarna här.

Men med poolbygget, alla personer och allt oväsen så förstår jag henne till fullo, fast det var ändå så tråkigt.

Assi & Sombri

Jag har döpt ungarna, jag vet inte vilket kön de har så jag valde två neutrala namn. Den gula heter Assi, ett tips från Karin, och den gråspräckliga heter Sombri. Sombra är skugga på portugisiska och det inspirerade mig till Sombri. Sombri är nämligen en skugga efter Assi, som är den som verkar vara mest rörlig just när det gäller att klättra i alla fall.

Fick möjlighet att fota dem i helgen, på avstånd så klart.

Maten

När jag slutade med mjölken så började jag med att komplettera torrfodret med 1/3 burk tonfisk varje dag. Då slutade hon äta torrfodret helt. Namnet förrädaren började ta fäste hos mig också.

Jag slutade med tonfisken varje dag, körde bara torrfoder och då började hon äta rejält. Maten är slut när det är dags att fylla på. Jag ger henne både morgon och kväll. När jag skulle köpa nytt foder så var det tillfälligt slut, så för att dryga ut maten vi har kvar så har jag börjat ge henne tonfisk igen. Kommer skämma bort dem alla tre med tonfisk här och där även i framtiden, men det blir inte varje dag.

Hon har inte tagit upp ungarna för att äta ännu, det finns en ramp som de kan gå på. Men än så länge är de väl inte tillräckligt snabba för att hon ska våga ta med dem upp.

Själv kommer hon säkert 4-5 ggr per dygn och äter, alltid på morgon och kväll, då äter hon rejält. Sedan småäter hon däremellan.

Vilo- & sovplats

Eftersom det kom regn så ställde vi ett litet balkongbord över maten, så den inte skulle bli mjuk. Men kartongen med filten fick vi ta bort då den skulle bli genomblöt av regn på balkonggolvet. Dessutom så samlade den mygg som sökte skydd mot värmen.

Hon skulle inte flytta till balkongen nu. Hon är fortfarande för vild. Både hon och ungarna springer och gömmer sig om vi kommer för nära. Vi kan stå och titta på henne när hon äter, vi pratar med henne och balkongdörren kan även vara öppen, men så fort ett fönster eller en dörr öppnas rusar hon iväg.

Vi får se hur det blir med en sovplats framöver, kanske vi bygger nåt, kanske inte.

Getingstick?

Jag såg att Semlan vände mot mig en gång när jag gick ut på balkongen. Hon var nedanför och på väg bort. När jag kom ut så vände hon tillbaka, tittade på mig och såg ut att vara på väg upp på en plastpall som stod där, från den kunde hon hoppa upp på taket till vattentankarna och smidigt in på balkongen.

Men när hon var alldeles nära pallen så flög det iväg ett par getingar och hon pep till. Självklart sprang hon iväg med en väldans fart. Om hon blev stungen eller inte vet jag inte, men hon tittade på mig när det hände. Efter det blev avståndet till mig större. Roger tog bort det lilla getingboet direkt efter. Hon förknippar mig med smärta nu kanske…

Ingen förrädare längre

Nu är hon dock nära igen. De varierar nog sina sovplatser efter var det är svalast. Vattentankarna på ängen verkar vara bra på eftermiddagen, då ser jag dem ofta där. På morgonen och natten leker de på verandan på framsidan av huset, har sett och hört dem flera gånger. Vi har sovrummet åt det hållet så hör även på natten hur de springer där. På förmiddagen är det tydligen skönt att leka på norra sidan av huset, under fruktträden.

Så länge vi håller avståndet så verkar allt vara okej. Det finns vatten lättillängligt även för ungarna (insektsbaden i planteringen framför huset) och mat finns det ju. När Semlan är själv och rör sig över tomten så har hon inte bråttom alls. Hon hör och ser oss, men springer inte.

Igår klättrande hon t.ex. upp i vår silkesek och knackade på fågelboet! Det var ett jädrans liv (såklart) på fåglarna i trädet för att försöka skrämma bort henne. Hon hoppade ner utan att ha fått någon fångst i alla fall. Sicken busa! Sen gick hon lugnt förbi oss där vi satt på altanen och läste.

När vi är tillräckligt nära så blinkar vi långsamt och visar att vi är vänligt inställda, att de är välkomna. Men visst råkar vi skrämma dem omedvetet emellanåt. Hoppet om att komma nära dem finns inte riktigt, och det är okej. Jag är ju allergisk. Men att de var mindre rädda vore skönt. För alla, tänker jag.

Vi njuter i alla fall av att ha dem här och hoppas de stannar.