Tar lång tid att fatta att vi är i Sverige

Så konstigt allting är, fast det är så familjärt. Att det tar så lång tid att anpassa oss till det som vi är så vana vid. Det var oväntat!

Vi har varit i Sverige i en vecka nu. Så fort vi kom över gränsen svängde vi ner i Klagshamn och sov där första natten. Dagen efter åkte vi till Emporia för att Roger skulle lämna in sin dator på reparation. Nu behövdes det inte för de löste problemet direkt så han fick med sig den hem direkt igen.

Nästa natt sov vi på parkeringen vid Torups Slottspark efter att ha hängt med goa vänner som kom till oss från Lund. Morgonen efter körde vi till Karlskrona och sedan Karlshamn för att landa på en camping i fyra dagar. Främst var det för att vi var beredda på att vi skulle behöva vänta på datorn, men nu behövde vi ju inte det, fast vi hade ju planerat så vi fullföljde med det.

Vad är det som är så konstigt?

Allt känns ovant. Det finns inte ens en gnutta oro för trånga vägar. Vi förstår alla skyltar. Vi är hemma, men ändå inte på nåt sätt. Inte än. Men snart har vi nog vant oss vid allt igen.

Vi har inte utforskat något alls sen vi kom till Sverige. Varken Karlskrona, Karlshamn eller ens vandrat något i slottsparken i Torup. Vi har tagit några korta promenader i Långasjönäs. Men det är allt, för vi har inte lust. Det har ju så klart gått i vågor även i Europa, för det är lätt att bli mätt på upplevelser också. Men det känns annorlunda. Svenska städer/platser är ju större chans att vi kan återvända till, så det gör liksom inget att vi struntade i att cykla in till Ystad när vi stod ett par kilometer utanför stan i ett dygn.

Reagerar över att alla bilar är svenska och över att det pratas svenska överallt. De första dagarna sa vi till och med ”kolla en svensk husbil” eller ”jag hör några som pratar skånska”. Det var ju löjligt, men rätt naturligt då vi varit omgivna av alla andra nationalitet i så många månader.

Vi inser att våra tankar i mångt och mycket varit på engelska, så vi får nu leta efter de svenska orden. Trots att vi pratat svenska hela tiden med varandra och många svenska vänner vi träffat utmed vägen. Vi är beredda att börja prata engelska när vi ska prata med någon annan och säga ”hello” när vi möts i dörren till servicehuset och vid sopstationen.

Det är kallt. Vi fryser. Det var ju kallt i Tyskland också, fast det känns märkligt att det är kallt här, vi skulle ju komma hem till svenska försommaren, och kroppen minns väl hur det var förra året.

Vi har inte rört oss särskilt mycket och det känns konstigt. Men till viss del beror det på kylan. Vi vill inte vara utomhus mer än de få timmarna vi haft som det varit soligt och skönt.

Radioreklamen överraskade oss när vi satte på radion på bilstereon, först och främst har vi knappt lyssnat på radio alls då vi ändå inte förstår snacket på DAB-kanalerna. Och nu överösas av reklam var faktiskt lite roligt, nyfikna på vad det görs reklam för just nu. Vi som normalt verkligen ogillar reklam av alla slag. Nåja, det la sig fort, nu är inte reklamen rolig längre, vi lovar!

Vi har lagt våra euro-pengar i kassaskåpet och istället plockat fram våra svenska mynt och sedlar. Så nu ska vi vänja oss vid hur de där mynten ser ut också.

Jamen det blir nog bra det här, men som sagt, det känns ovant att vara hemma i Sverige igen. Faktiskt.

Bilden är från ställplatsen vid Ystads reningsverk.

/Anna & Roger