Trygghetsjunkie

Jag har blivit en trygghetsjunkie, jag känner mig så otroligt trygg här i vårt lilla hus på prärien. Här vill jag vara. Trots att det var en jordbävning i veckan!

Vi pratar ofta om hur trygga vi känner oss här, hur stor skillnad det är mot tidigare platser vi bott på. Och hur viktig del det har blivit i vårt liv. Kanske det är åldern, kanske det är medvetandet eller så är det bara så livet är.

Trygg i omgivningen

Jag skulle inte ha några som helst problem med att gå genom byn eller ”stan” mitt i natten. Ensam.

När vi bodde heltid i husbil var jag orolig för att någon skulle råna oss, det läste vi ju om att det hände titt som tätt. När vi bodde i Alingsås var jag rädd att vara ute när det var mörkt, rädd för att bli våldtagen eller nerslagen och rånad. Rädd för män. Att vara ute själv i mörkret var obehagligt. När vi bodde i Vimle var jag rädd för älgar och vargar. Alltid har jag varit rädd för något.

Vår tomt är inhägnad, så vårt trygga och privata space är inte bara huset. Utan hela trädgården. Har skrivit om det tidigare, här kan du läsa det.

Här är jag inte rädd. Inte ett endaste dugg (eller jo, spindlarna då..). Jag gillar fortfarande inte mörker, men det skrämmer mig inte längre. Inte här. Här finns inte heller några vargar, björnar eller andra farliga rovdjur, för människan alltså.

Världshändelser

Portugal ligger så långt bort från de värsta oroligheterna som det går att komma i Europa. Även om vi bor i en kommun med en historisk plats för slaget som befriade Portugal från morerna år 1139 så känns det inte som att det finns stora risker för att ett krig skulle utbryta just här igen den närmsta tiden.

Men jag kanske har helt fel, Portugal är ju ett fantastiskt fint land med ett strategiskt läge vad gäller sjöfarten och en hub för kablar av internet. Men det är inget som oroar mig i alla fall.

Naturkatastrofer

Vi bor 140 m över havet, så jag tror inte att haven svämmar över med den mängden vatten under vår livstid. Vi bor dessutom i inlandet, en timmes körväg från både väst- & sydkusten, så tsunamis känns inte relevant heller.

Eftersom vi bor nära Messejana förkastningen, så är en jordbävning en risk. Här kan du läsa om risker om jordbävningar i Portugal. Men det är inget som oroar mig, konstigt nog eftersom vi hade en 2.0 jordbävning precis här där vi bor i tisdagskväll!

En enorm smäll hördes, men ingen rörelse i marken. Roger kollade in en app han har, och jo, där blinkade den blå pricken som visar var vi befinner oss, mitt i den gula pricken som visar var den 7 km djupa jordbävningen var! Jag somnade gott ändå, det är ju massor av rörelser hela tiden i vår planet, det var rätt häftigt att få höra det faktiskt.

Bränderna. det är ju en sak att vara orolig för om en bor i ett så torrt klimat som vi gör. Men vi har medvetet valt en plats där det inte finns skog. Här borde inte en brand kunna få ett förödande fäste. Har bloggat om det för några år sedan.

Om det skulle bli en pandemi eller liknande igen så kan vi odla vår mat till stor del, vilket vi redan gör. Vi förbättrar förutsättningarna varje år. Vi har både kunskapen och förutsättningarna att klara oss ganska bra.

Men…

Ja det finns faktiskt ett men. För det finns saker jag vill uppleva i livet som kräver att jag fysiskt flyttar mig från den här trygga och fantastiska platsen, både tillfälligt och permanent. Det är en tröskel jag både vill och behöver kliva över.

Men när? Ska jag vänta på att krigen är över? Ska jag vänta på att Trump fängslas eller Putin mördas? Att klimatförändringarna stoppas? Då får jag nog vänta förgäves, för jag tror inte världen blir en lugnare plats under de närmaste 30 åren, vilket jag hoppas jag minst har kvar av livet. Jag har min tilltro till att nästa eller nästnästa generation skapar en bättre värld än vad vi lyckats med.

Jag är inte en person som oroar mig. Det jag inte kan kontrollera brukar jag kunna släppa. Men faktum är att jag nu känner ett starkt behov av den här tryggheten som vi har här. Jag är en riktig trygghetsjunkie just nu. Jag tror att det är övergående, jag hoppas det. Men just nu är det så här.

Storkboet med hovrande rovfåglar finns uppe i byn, ca 600 meter från där jag står och fotograferar. Så att de är lite suddiga får vi acceptera. Tycker dock de var väldigt symboliska för det här inlägget. Lekte med det svartvita för att skapa mer dramatik.