Vi blev ”utslängda” från boplatsen i Setúbal

Vi märkte ingenting, sen märkte vi inget heller och sen skulle de stänga campingen i Outão, Setubal.

Det gick precis så fort och så oväntat. Dagen innan de stängde, alltså i lördags, så satte de upp lappar i servicehusen om att tvätta händerna noga. Det var den enda signalen vi fick på att de faktiskt ens visste om corona. Vi har ju själva följt med via WHO och andra kanaler för att hålla oss ajour så för oss var det inget nytt.

Men det tog ju tid innan det slog till med kraft i Portugal. Landet längst bort i ett litet hörn av Europa, känns det som. Men nu är medvetenheten större även här.

Lämna Setúbal

Vi hade själva bestämt att det var dags att flytta på oss, varav en av anledningarna till den tanken var just att Ecoparque i Outão är en kommunal camping. Mycket riktigt så var det orsaken till stängningen fick vi veta, allt som hade med kommunen och turister att göra stängdes ner. Hur det är med hotell vet jag dock inte.

Nåja, vi var förberedda – men ändå inte. Vi hade tänkt att använda gårdagen till att tvätta upp det sista (för hand), jobba undan lite med det fria wi-fit och sen plocka in allt som stod ute, för att på måndagen (läs idag) rulla mot Peniche, nyduschade med rent hår.

Istället fick vi plocka in tvätten jag hängt ut, dra tvättlinor i sovrummet och hänga upp det där istället. Sen lägga tillbaka den sista högen med tvätt jag var inställd på att gå och tvätta. Packa in datorer, saker och ta en dusch servicehuset. Tömma grått och fylla vatten, och sen rulla ut från campingen.

Mot Peniche

Vi stannade och tankade diesel och gasol innan vi körde över den fräcka hängbron 25:e april bron (översta bilden) till Lissabon och sedan vidare på motorvägen med tullar till avfarten som tog oss till Peniche. Eftersom vi skippade Lissabon i år igen så var det kul att prova denna bron över Tejo (den var avstängd när vi passerade Lissabon förra året), se Cristo Rei Christ Statue och sen också köra under den vackra akvedukten i Lissabon.

ASA ställplatsen här i Peniche är inte alls mysig. Men den ligger mitt i stan och vi har havet omkring oss här på halvön. Vi ser inte havet, eller inget alls faktiskt för ställplatsen är omgärdad av murar. Vi står liksom i en bunker kan en säga. Men det är en väldigt trygg plats, den är privatägd och med tanke på kommande regn- och blåsoväder, samt de kalla temperaturerna som i veckan intar landet, känns det som en bra plats att stå på några dagar. Blir det lite uppehåll kan vi enkelt ta oss till havet och njuta av vågorna.

Här omkring finns flera mataffärer, vi var på Lidl direkt när vi kom och där var det egentligen bara kött, toapapper och vatten som var utplockat – men inte tomt. Vid ingången till Lidl fick vi engångsplasthandskar som vi skulle ha på oss och vi var tvungna att använda en vagn för att på det viset hålla avståndet till andra kunder i butiken.

Läser om allt fler som väljer att vända hem till sina respektive hemländer. Vi är inte där. Inte än i alla fall. Har ju ingen bostad att vända hem till heller. Familjen så klart, men vi bör ju ändå inte träffas, och så länge vi mår bra spelar det ingen roll för dem var vi befinner oss. Jobbet sköter vi oavsett var vi är. Så vi fortsätter sitta lugnt i FrankieBoy, men nu har vi inte bara corona att fundera på, utan också när den behagliga värmen ska komma tillbaka, för nu är det inte perfekt väder längre.

Tycker Washington Post gjort intressanta animeringar för att förtydliga coronasmittan!

/Anna & Roger