Som kommentar till mitt förra inlägg fick jag lite frågor ang. det här med att ha minigris. Jag tyckte det var dags att jag skrev ett helt eget inlägg om just minigrisarna, så det passade utmärkt med de här frågorna nu!
”Ibland undrar jag hur folk kommer att reagera när man går runt med en gris i koppel? Jag vet att jag kan gå tryggt med min hund för då är det ingen som vågar ge sig på mig. Hur blir det när jag går med en gris? Man måste kanske skydda den från galna människor istället? Vad får du för reaktioner?”
När vi bodde i stan hade vi ju bara Chico, han fyllde 6 år i går förresten! Vi var ute med honom på promenad väldigt ofta, flera gånger varje dag, även om vi hade en trädgård som han kunde springa fritt i (bortsett från en rabatt som jag inte ville han skulle trampa sönder).
Ja, man måste skydda sin gris från galna människor :-). Alla är jättenyfikna och vill klappa grisen och prata. Det kommer tusen frågor och väldigt få människor sätter sig på huk för att möta grisen i dens nivå. Därför blir människan ofta en skrämmande individ som iställer för att inbjuda till en liten dialog med grisen istället skrämmer den. Men det gäller förstås inte alla grisar, för alla grisar är olika både till utseende, sinne och lynne!
Man får inte vara blyg när man går med en gris i koppel, för ALLA stannar och pratar.
Hundar som är ute och går med matte/husse blir oxå väldigt nyfikna! De känner ju inte igen doften och vill ta reda på vad detta är för konstigt. Det skrämde Chico, han gillar inte alls hundar i allmänhet. En hund på gatan bredvid som vi ofta mötte när vi var ute tog hand om Chico, hon tyckte han var hennes valp. Det var jättegulligt att se, men Chico fattade ju inte vad som hände så han gick åt andra hållet.
Jag kan skriva precis hur mkt som helst om det här med minigrisar så det är väl tur att jag har webb-sajten som jag kan lägga upp information på. Om ni läser där och inte hittar svar på det ni söker så skicka mig ett mail, eller skriv en kommentar här i bloggen så ska jag försöka få med det du saknar. Nu är ju inte sidan helt klar, men rubrikerna finns ju där i alla fall.
Så.. titta in på www.minigrisen.com alltså!
5 svar till ”Minigrisen som husdjur”
Minigrisar låter så mysiga…men jag känner att jag har djur så det räcker för ett tag.. =)
Kram!
När Melker bodde i stan i lgh…var han päron ute med honom 3ggr om dagen…men Melker vägrade att gå i koppel.
Han lärde sig att gå fot, och stannade vid övergångsställen och kollade om det kom bilar….hö-vä sen gick han över .
Alla älskar att stanna och berömma honom,och de försöker klappa …men se det gillar han inte, bara jag”mormor” får klia och klappa….vi har haft det så mysigt på våra promenader, han gillar när vi leker kurra gömma…överlycklig när han hittar mig….ja det finns mycket att berätta om Melker…tex när han rymmde in till grannen och bökade upp deras trädgård…..eller när han var försvunnen…fanns ingenstans…dottern hade varit och handlat och gick upp med varorna,,,,då får hon se i ögonvrån inne på nyköpta soffan…där ligger skitgrisen och sover som en stock…Ja han får vara inne men har sin stora hundkorg…men får man chansen sa grisen så tar man den!
oj det blev långt…..nöff oink!!!
Tack Anna för ditt inlägg. Nu har jag fått svar på några frågor iaf. Klappa Chico grattis från oss!
CC – jag förstår dig 🙂
Vivan – visst finns det massor att berätta, tack för att du berättade lite
Anna – fråga på bara! Chico hälsar o tackar 😉
…jag har alltid velat ha en minigris, men som det är nu så räcker det nog med vovvarna!
Och ja, fy sjutton för kylan, vi kan bara värma upp huset med ved, och ingen akumulatortank, så det är jobbigt om man är borta några timmar!
Kram på dig!